skulle uppfylla en helig pligt, eller eck vanhelga
bigtstelen till en förförelsens skola.
Vid inträdet i kyrkan lyfte hon sin slöja. Det
var det ansigtet om hvilket jag hade drömt.
Stora svarta, smäktande ögon fulla af eld; en
mun, på hvilken kärlek och melankoli hade
tryckt sitt insegel; en öppen jungfrulig panna,
ännu ieke oskärad af onda tankars flägt. I detta
vigtiga ögonblick kände jag, att det nu handlade
om hela mitt lif, att min lott nu skulle bli
kastad. Jag sökte att stärka rain själ genom
bön; förgäfves. Den gudomliga bilden ställde
sig alltid emellan himlen och mig — jag dukade
under.
Himlen, som såg mitt brott, var ock vittne
till min strid. Den räknade mina sömnlösa nät-
ter, mina tårfulla dagar och mina suckar: hvar-
före kom hon mig icke till hjelp? — Hon såg
min rodnad för oskulden, sofismernas förstum-
mande på mina läppar, hvarföre har hon icke
räddat mig? — Gud är ingen hjelpare för ty-
ranniet och familjernas orättvisor. Han har ska-
pat ungdomen till kärlek, och vi voro begge unga,
begge förtryckta.
Längesedan hade kärleken förjagat alla gudliga
tankar från bigtstolen. Rölerna voro ombytta,
domaren hade irån bigtfader nedstigit till ran.
gen af bedjande, den botgörande hade uppsvin-
gat sig till domarens plats. Min ära, mitt lif
låg i hennes händer. Ännu motstod hon, men
hennes tårar hade hundrade gånger förrådt henne.
Efter den första bekännelsen gaf hon sig.
(Slutet följer.)
annen nn
— I Petersburg lefver i en dårhusanstalt för
närvarande en vansinnig, som inbillar sig att han
ir en tekittel. Han hörer beständigt tåt koka i sitt
nre, och beder de förbigående att hälla ut det eller
krufva af bonom hufvudet och kasta ner friska
(kol genom halsen.