var väntad i bigtstolen. Jag inträddei den. Er
mild röst anropade himlens skydd mot verlden
förtryck. Det var en ung flicka ifrån Agrigent
hvars familj ville tvinga benne till ett förhatlig
giftermål. Hon hade hört min predikan och kon
nu, i den mest upprörda sinnesstämning, att ka
sta sig till mina fötter. Hon hade insett, sad
hon, att min själ icke var sluten för hjertats be
kymmer; ingen kunde ge henne bättre råd och
mildare tröst. Icke så mycket en bigtfader, som
icke mera ett stöd sökte hon, och detta stöd
vore jag. Vardet villa eller verklighet, jag tyckte
att jag förut hört denna röst. Jag sökte att
qvarhålla förvirrade minnen och öfverlemnade
mig åt profana tankar. Plötsligt blef jag ängslig.
Jag tänkte på den skräckfulla natten, då den
hemlighetsfulla guitarren och den osynliga qvin-
nans sång jagade mig ur min cell. Jag ausåg
hela hennes härvaro för en frestelse från helf-
vetet. Men då den bigtande väntade på ett svar,
så stammade jag några obegripliga ord, och bad
henne återkomma följande dagen.
Hon gick. En slöja hade dolt hennes ansigte
för mig, men hennes röst, hennes smärta behag-
liga gestalt hade sagt mig nog. Länge följde mina
blickar henne. Lingsamt gick hon ned för höj-
len. Ån försvann hon, än visade hon sig mel-
jan oliverna. Slutligen såg jag henne icke mer,
och mitt öga häftade orörligt ända till aftonen
vå fotstigen. Hvilken natt! —- hvilka drömmar!
— hvilket uppvaknande! — Med morgonrodna-
len stod jag i fönstret af min cell, med blicken,
iksom i går, rigtad på fotstigen, på hvilken min
kända botgörerska skulle nalkas. Hela dagen
jänade jag henne; om aftonen kom hon; en
uenna ledsagade henne. Oroligt klappade mitt
jerta. Som ett fruktande barn darrade jag i
Illa lemmar. Hvilket råd ville jag gifva henne?
— Skulle jag uppmana henne till undergifvenhet
ler motstånd? — Ännu var jag obeslutsam,
ch den timme nalkades på hvilken jag antingen!