har arbetat under skaldens ingifvelse, och fram
ställt Phädras inre oro med gripande sanning
Hon lefver i marmorn, hennes qvinnor omg
benne, några taga den besvärliga slöjan af henne
andra spela luta för att lugna henne, men der
af skuld medvetna makan röres icke af alla dera
bemödanden. Själsoro, skam, kärlek, samvets.
förebråelse — allt afmålar sig i hennes ställning
Denna anblick hade jag för mina ögon, och der
öfverensstämde blott alltför mycket med mins
qval och min inre strid.
Under inflytelsen af denna förskräckliga demor
predikade jag öfver äktenskapsbryterskan; de!
vill säga: jag utförde min egen sak under henne:
naran, ty em mina handlingar ända tills nu vorc
rena, så voro dock alla mina tankar brottsliga.
Mitt tal var fullt af djup öfvertygelse, så att å-
hörarne blefvo skakade. Oförmodadt hade jag
vidrört nya strängar. Vida skiljd ifrån, att, som
fordom, nedslunga bannstrålen mot de skyldiga
lugnade jag det upprörda samvetet genom trö-
stens och förbarmelsens. ord. Alla förkrossade
sinnen kallade jag till mig, för att drypa förlå-
telsens himmelska balsam i deras sår. Detta
frambragte en utomordentlig verkan; man var
cke van att ur min mund förnimma så milda
ord, man visste icke, att ett hjerta fullt af kärlek
och deltagande gömde sig under den ofördrag-
samme munkens hårklädnad. Rörd af min egen
vältalighet, kände jag heta tårar flyta öfver mina
uinder, och min darrande röst blef afbruten ge.
om qväfda suckar. Öfverväldigad af min egen
örelse,; sjönk jag slutligen under tårar tillbaka
Då mitt säte. Vid denna oväntade rörelse re:te
ig åhörarne. Jag hade skildrat ett ondt, som
far alla bekant, hos alla hade jag funnit gen-
lang, en allmän suck ljöd genom templet, och
erdens och bjordens tårar flöto länge förenade
ill allfadrens fötter.
Då jag, ännu helt skakad af denna scen, åter-
ände till klostret, underrättade man mig att jag