. - -
fordringar.
BLANDADE ÄMNEN,
SUPPLIKANTERNA.
(Ett gammalt stycke, hittadt i en byrålåda på landet, som
så!edes icke pekar på nuvarande förhållanden.)
Är än börjad audiensen?
Tar man mot bos Execellensen ?
I tamburerna
Grannt utstyrda herrar skrika,
Och beskäftiga de kika
I dörrspringorna.
Ändtligt öppnas Tabernpaklet;
Som det Delphiska Oraklet
Med sin gunstiga
Min, tili er och en i sender,
Nu den högvälborne vänder
Nådigt blickarna.
Hvad är ni? Kapten, min herre!
Af familj?, O nej! Dess värre!s
Ån meriterna ?
Tio fälttåg., Inte annat?
Tjugu sår. Aj! aj! förbannadt
Lite vigtiga!n
Gubbe! stå ej der och bocka! —
Inte vilja vi ha tocka
Der vanbördiga
Chefer! — Skynda dig i harmen
Med Tschakoten under armen,
Utför trapporna! —
Nein! Wir wollen Euch nicht haben!
Blott åt Gardena och Staben,
Den talangfulla,
Ges nu sådana vacancer;
Ej mer finnas apparancer
För bedrifterna!
Hvad gör det, att du har fåktat
Käckt — och hundra gånger jägtat
Undan Ryssarna,
När du guld för dygd försmådde —
Och ej verka alls förmådde
Vid Riksdagarna!.
Om du ej på Riddarhuset
Riktigt ställer fram i ljuset
Det otacksamma
Folkets oförstånd och nycker —
Och för öfrigt alltid tycker
Liksom Gubbarna.
Icke alls förstår att prisa
Det landsfaderliga visa
Och riksgagnliga,
Som de styrande uträtta,
Eller är istånd att tvätta
Af dem fläckarna.
När man icke kunnat läka
Kabinettets sår — och späka
Rabulisterna —
Ej en gång försökt att rida
Sperr mot borgare — och sprida
Skräck bland massorna.
Ej i lardet velat: bela
Ministtrens fel — och spela
Uti händerna
På hörgmögende millioner,
Till Missioner och Pensioner
t StatsRådena.
Veteranen gick förlägen,
Som han kom; sängkammarvägen
Smög den ståtliga,
Fina, bålt insinuanta
Adlingen med de charmanta
Egenskaperna.
: Han, som merendelts baklänges
ker uti statsvagn, tränges
Kring de mäktiga;
Och pligtskyldigst tillgjordt draga
Får på mun, när de behaga
Vara lustiga.
Och hvad hände? Jo den snörda
Junkerns böner blefvo hörda;
Och den byggliga
Unga karln vardt chef för korpsen;
Mannen der med silfverhåron
Blef i lederna.
Först och främst fick han sig kurra,
För han glömde bort att hurra
När den vresiga,
Utaf gallsot mest förtärde,
Generaln for sina färde
Ifrån mötena.