och verlden; men nej, mensklig vördnad vi
mitt enda bollverk. Om jag föll, så fruktade ja
att förlora min kredit, bli utsatt för klostre
åtlöje och stadens förakt. Jag skulle ha satt mi
själ på spel för en qvinna,. men mitt rykte va
mig ännu kostbarare än min själs salighet; de
kom att så mig dyrt. Skulle jag i tysthet kun
nat synda, så hade jag gjort det. Men verlden
öga förföljde mig med sin argusblick, det lem
nade mig hvarken ensamhet eller lugn.
Grunden för mitt motstånd saknade storhet
men i sjelfva motståndet låg kraft. Likväl känd
jag, att min ungdom var starkare än min tro
mina böjelser mera befallande än mina pligte;
och att jag för hvarje pris måste skaffa mig nå
sot mäktigt intresse eller någon stor passion
Men hvilket intresse finnes väl i ensamheten
— Hvilka passioner i ett kloster? — Melilla
bröderna och mig fanns hvarken något gemen
samt i minnen eller lidande, eller eljest någo
sympathi. Alla voro låga och råa; de bycklad
stränghet och afsky för qvinnor, men uti de
inre af klostret herrskade laster, hvilka helt oci
hållet aflägsnade mig ifrån dem. Dessutom vor
alla afundsjuka på mitt rykte och min vältalighet
isynnerbet kunde priorn icke dölja sin afund
sjuka och sitt hat.
På deita sätt stungad ifrån det ena drömme
riet till det andra, försvunno min ensamhet
långa och sorgliga timmar. Imedlertid blef jag
mera af matihet än resignation, småningom någo
lugnare. Jag vande mig att bedja med ovanlig
andakt, jag underkastade mig stränga fastor, köttets
taggar kufvade jag med gisseln, sinnets stoithe:
med penitenser; också vidtog jag åter mina
andliga befattningar.
Så långt hade jag framskridit i min lefnad,
då jag en dag höll en predikan i kathedralkyrkan
i Agrigent. Genom en profan händelse fram-
ställer dena aatika sarkofagen, som tjenar till dop-
sten, Hippolyts grekiska tragedi. Bildhuggaren