Van Dyck tillslöt sorgfältigt dörren till ate.
lieren och uppsökte sedan gref Palavicini pi
terrassen.
— Det var en ganska kort sittning, sade
Brignole.
— I afton skall jag ha den sista, svarade må-
haren.
— Hvilken beundransvärd lätthet!
Vaa Dyck och Palavicini lemnade palatset
och då de hade passerat San Carlokyrkan, frå-
gade den ängslige Palavicini sin vän:
— Nå, huru befinner du dig?
— Återställd.
— Fullkomligt?
— Det felas mig nu endast det medel, hvar-
om du talte.
— Det skall du få.
— En toka, som undsluppit klostret, en obe.
tänksam, som dödar oss vid hvarje ord! Tvennc
dagar gift, och redan en fyratioårig koketts maner
— Bravo, bravo! men du måste också stå
fast i din förvandling.
— Ah, var lugna! .... huru heter den da-
men, om hvilken du talte?
— I afton skall du få se henne, jag lofva
dig det.
— Till denna afton således: jag väntar dig
vid San Carlo klockan 7. Jag har ännu en aff;
att uträtta.
Van Dyck skyndade hem och nedtog ifrår
väggen, i en alkov, en beslöjad målning utan
ram; det var grefvinnan Brignoles porträtt i he
figur. Det var ett mästerstycke, som han bad
målat ur minnet och utfört med sin glödande
passion. -Man anmärkte blott, det konstnären: