sedan händerna afhuggits); så att ingenting får avan
cera längre, än att Förf. hinner ympa på vederbö-
rande litet kärleks-vaecin. Ty här kommer kärle-
ken som en feber, som ett smitt-ämne, kolera el-
ler rödsot — så hastigt blifva kontrahenterne in-
flammerade ut- och innantill, att den vanliga patho-
logien ej räcker till en naturlig förklaring. Dess.
utom blir bjeltinnan så skön och karlarne (såsom
grefve Zalutski vid åsynen af Aurelia) vid blotta
anblicken af den sköna så betagen, att det är nö-.
digt se till, att de ej hafva en vägg eller sten bak-
om sig, mot hvilken de vid tilbakastudsninger
kunna skada sig. Mången skulle tro, att en skön
qvinna attraherar, men man kan naturligtvis icke
vädja mot Förf:s egen erfarenhet. Karlarne och rid-
darne blifva gemenligen storskräflare, som praia vidt
och bredt om sin förträfflighet, men som i handlin-
gen äro fadda otymplige jönsar, med nätt opp hjel-
temod att våga sig ut sedan det blifvit mörkt.
Min åsigt är lika med Tankarnes Författare, att
fruntimmer, med den verldserfarenhet de vanligen
äga och den litterära ståndpunkt hvarpå de befinna
sig, icke förmå teckna mannens karakter eller egen-
heter; att de icke gerna kunna lyckas i produktift
författarskap, men väl i det reproduktiva. När jag
någon gång ser ett mer eller mindre lyckadt undan-
tag, är jag genast färdig att fråga: har den hulda ej
anlag eller fallenhet för skägg? har hon gröfre mål-
före? är hon mindre mjuk och smidig i form och
fasoner? blir vällingen gerna vidbränd för henne,
m. e. o.: är hon icke litet karlavulen så till sägan-
des? Detta antyder Hr —n ganska riktigt; men
håller sig här, såsom i allmänhet, blott vid ytan.
Det bäst motiverade i hela romanen är, att Au-
relia ej blef gift. En sådan skjamsa, som sväfvade
med sina Gefihle och sitt G.mäiäth mellan himmel
och jord, utan både andligt och lekamligt fotfäste,
kände nog på sig, att hon hvarken var man eller
qvinna, och således utesluten från den herrliga lot-
ten att bidraga till förevigandet af mensklighetens
ide, d. v. s. att vara lycklig som mor och maka.
Hon hade alla lyten, ett fruntimmer gerna kan vara
behäftadt med, utan att, som Hr —n tvetydigt nog
uttrycker sig, hafva varit oanständig,. För öfrigt
må wlläg.as, att lika litet som qvinnan kan mäta
sig med oss i det oss a priori tillhöriga, lika litet
förmår mannen framte den psyschiska kraft och
energi, som i vissa fall blifvit qvinnans tillhörig-
heter. Att vilja förblanda eller mäta dessa storheter
med samma skala, är vanvett. All emancipation
måste således gå derpå ut, att mannen skall blifva
rätt man och qvinnan rätt qvinna; frihet ligger i
dygdig sjelfbestamning, i förnekande och besegrande
af egoismen. Man vill höja qvinnans egoism, och
detta är rätta vägen till last och slafveri. Goethe
säger:
Fri mannen vara vill
Och qvinnan sedesam.
Deruti ligger nyckeln till våra förhållanden.
Vetenskapen har qvinnan ännu ej synnerligen
gagnat, skön konst visserligen, men hufvudsakligast
såsom modell — — —
Så långt hade farbror kommit uti sin föreläsning,
då jag nödgades afbryta hans svada, som jag tyckte
började bli litet krass, med den underrättelsen, att
jag var bortbjuden till middagen, och icke hade tid
att uppehålla mig längre.
Farbrors ider må nu vara med (efter jag lof-
vat honom) och gälla för hvad de kunna, jag ön-
skar dock tör egen del göra några kommentarier
till de tänkvärda tankarna. Hr —Nn säger t. ex.,
efter åberopande af Ärfdabalkens XIX, 2: Lag-
stiftaren har här haft klart för sig den förän-
dring qvinnans väsende undergår då det blir in-
förlifvadt med mannens. Han insåg att det är
först efter detta inflytande som hennes känsia
vinner en säker riktning, hennes förstånd blir
mera praktiskt, med ett ord, som hela hennes ka-
raktär blir manligare, och hon således blir mera
sud juris, Tankarnas författare tillägger vidare:
Hade författarinnan egnat uppmärksamhet häråt,
så hade hon ej behöft bevisa hvad hvar menni-
ska förut vet, neml. att en mö är lyckligast om
iron äger förmyndare eller målsman.,
Nu frågar och hemställer jag till hvårje opar-
isk och tänkande menniskå, om det är möjligt att
älla ett mera ensidigt, omotiveradt och krasst yt-
rande! Det synes deraf ganska tydligt, att Bi-
vangs-idgerna spöka i Tankeförfattarens hufvud.
Ref. tror deremot att qvinnan kunde, om hon
cke (Gudi och mannom veta bäst hvarföre),
uppfostrades i fullkomlig okunnighet uti pen-
uingeaffärer, kanske lika noggrannt, och lika för-
ståndigt som mannen handhafva de der sakerna.
Elier må vi icke tro att modren (om nemligen
lickan från barndomen uppfostrades och van-
les vid att sköta penningaffärer), lika troget som
adren skulle kunna tänka på barnens framtid
och lika samvetsgrannt och lika klokt hushålla
ör dem alla? - Vi drista säga jo. — Och månne
cke erfarenheten i detta fall, och det just i
närvarande tid, talar tydligt misströstande om
TT Tr rn 77 Tra TT)7Ynr TT T)T) TTT) TT)))ÖÖOÖö0rrrrrrrrr TT