sedan händerna afhuggits); så att ingenting får avan cera längre, än att Förf. hinner ympa på vederbörande litet kärleks-vaecin. Ty här kommer kärleken som en feber, som ett smitt-ämne, kolera eller rödsot — så hastigt blifva kontrahenterne inflammerade utoch innantill, att den vanliga pathologien ej räcker till en naturlig förklaring. Dess. utom blir bjeltinnan så skön och karlarne (såsom grefve Zalutski vid åsynen af Aurelia) vid blotta anblicken af den sköna så betagen, att det är nö-. digt se till, att de ej hafva en vägg eller sten bakom sig, mot hvilken de vid tilbakastudsninger kunna skada sig. Mången skulle tro, att en skön qvinna attraherar, men man kan naturligtvis icke vädja mot Förf:s egen erfarenhet. Karlarne och riddarne blifva gemenligen storskräflare, som praia vidt och bredt om sin förträfflighet, men som i handlingen äro fadda otymplige jönsar, med nätt opp hjeltemod att våga sig ut sedan det blifvit mörkt. Min åsigt är lika med Tankarnes Författare, att fruntimmer, med den verldserfarenhet de vanligen äga och den litterära ståndpunkt hvarpå de befinna sig, icke förmå teckna mannens karakter eller egenheter; att de icke gerna kunna lyckas i produktift författarskap, men väl i det reproduktiva. När jag någon gång ser ett mer eller mindre lyckadt undantag, är jag genast färdig att fråga: har den hulda ej anlag eller fallenhet för skägg? har hon gröfre målföre? är hon mindre mjuk och smidig i form och fasoner? blir vällingen gerna vidbränd för henne, m. e. o.: är hon icke litet karlavulen så till sägandes? Detta antyder Hr —n ganska riktigt; men håller sig här, såsom i allmänhet, blott vid ytan. Det bäst motiverade i hela romanen är, att Aurelia ej blef gift. En sådan skjamsa, som sväfvade med sina Gefihle och sitt G.mäiäth mellan himmel och jord, utan både andligt och lekamligt fotfäste, kände nog på sig, att hon hvarken var man eller qvinna, och således utesluten från den herrliga lotten att bidraga till förevigandet af mensklighetens ide, d. v. s. att vara lycklig som mor och maka. Hon hade alla lyten, ett fruntimmer gerna kan vara behäftadt med, utan att, som Hr —n tvetydigt nog uttrycker sig, hafva varit oanständig,. För öfrigt må wlläg.as, att lika litet som qvinnan kan mäta sig med oss i det oss a priori tillhöriga, lika litet förmår mannen framte den psyschiska kraft och energi, som i vissa fall blifvit qvinnans tillhörigheter. Att vilja förblanda eller mäta dessa storheter med samma skala, är vanvett. All emancipation måste således gå derpå ut, att mannen skall blifva rätt man och qvinnan rätt qvinna; frihet ligger i dygdig sjelfbestamning, i förnekande och besegrande af egoismen. Man vill höja qvinnans egoism, och detta är rätta vägen till last och slafveri. Goethe säger: Fri mannen vara vill Och qvinnan sedesam. Deruti ligger nyckeln till våra förhållanden. Vetenskapen har qvinnan ännu ej synnerligen gagnat, skön konst visserligen, men hufvudsakligast såsom modell — — — Så långt hade farbror kommit uti sin föreläsning, då jag nödgades afbryta hans svada, som jag tyckte började bli litet krass, med den underrättelsen, att jag var bortbjuden till middagen, och icke hade tid att uppehålla mig längre. Farbrors ider må nu vara med (efter jag lofvat honom) och gälla för hvad de kunna, jag önskar dock tör egen del göra några kommentarier till de tänkvärda tankarna. Hr —Nn säger t. ex., efter åberopande af Ärfdabalkens XIX, 2: Lagstiftaren har här haft klart för sig den förändring qvinnans väsende undergår då det blir införlifvadt med mannens. Han insåg att det är först efter detta inflytande som hennes känsia vinner en säker riktning, hennes förstånd blir mera praktiskt, med ett ord, som hela hennes karaktär blir manligare, och hon således blir mera sud juris, Tankarnas författare tillägger vidare: Hade författarinnan egnat uppmärksamhet häråt, så hade hon ej behöft bevisa hvad hvar menniska förut vet, neml. att en mö är lyckligast om iron äger förmyndare eller målsman., Nu frågar och hemställer jag till hvårje oparisk och tänkande menniskå, om det är möjligt att älla ett mera ensidigt, omotiveradt och krasst ytrande! Det synes deraf ganska tydligt, att Bivangs-idgerna spöka i Tankeförfattarens hufvud. Ref. tror deremot att qvinnan kunde, om hon cke (Gudi och mannom veta bäst hvarföre), uppfostrades i fullkomlig okunnighet uti penuingeaffärer, kanske lika noggrannt, och lika förståndigt som mannen handhafva de der sakerna. Elier må vi icke tro att modren (om nemligen lickan från barndomen uppfostrades och vanles vid att sköta penningaffärer), lika troget som adren skulle kunna tänka på barnens framtid och lika samvetsgrannt och lika klokt hushålla ör dem alla? Vi drista säga jo. — Och månne cke erfarenheten i detta fall, och det just i närvarande tid, talar tydligt misströstande om TT Tr rn 77 Tra TT)7Ynr TT T)T) TTT) TT)))ÖÖOÖö0rrrrrrrrr TT