starr ifrån sidden. Vi kommo således icke ir
i ängen, utan måste, som Adam oeh Eva, gå u
tanför paradiset och blott se dess herrlighet. Der
starka motionen och solvärmen uttömde min:
krafter, och när vi ändtligen gingo hem, val
det med stor möda jag orkade följa med. Kl
var snart 4 då vi inträdde i huset. Herrarnt
ha icke fått frukost, sade tant Ruttenstubbe.
ni gingo så tidigt ut på egorna. — Jaså, de!
är sannt) sade farbror Bengt; vi hafva också
gått omkring bra nog; men det är alltid ro-
ligt för en stadsbo att se hur vi hafva de
på landet; vi hade gått hem från trädet om
icke bror Adam nödvändigt velat se på ängen:
och att gå omkring der, är inte så snart gjordt:
i morgon skola vi, om det roar bror, gå uti:
sjöängen; bror skall få låna ett par smorläder-
stöflar af mig, så går vattnet inte in i stöflarne.
Kusinerna kunna roa sig här hemma, medan vi
karlar äro ute och roa oss med att se på slot-
tern, den är just i dag börjad på sjöängen.
Jag bockade mig och önskade att någon orkan
eller jordbäfning skulle hindra vår lustvandring
i becksömstöflor till sjöängen, heldst jag var så
belåten med de landtliga nöjena på den torra
vägen, att jag icke var nyfiken att njuta den
på den våta. Jag arma menniska, som öfvergif-
vit min kammare och mitt bibliotek, riskerat
lif och lem på en hög och slintig kuskbock, för
att slutligen nödgas gå ihjel mig på trädesgär-
den och dikeskanter och kanske till på köpet
dränka mig i något gungfly i sjöängen!
Den fruktade vandringen till sjöängen verk-
ställdes dagen derpå, cwlungblöty igenom strum-
porna kom jag bem igen, fastän jag fått skaf af
de lånta csmorläderstöflorna, som voro alldeles
oböjliga och som hade ett eget anlag att fastna.
Mer än en gång höllo stöflorna på att blifva qvar
i dyn, och jag hade varit nödsakad att vandra
i strumplästen hem, om jag icke fått tag i de
Jånga öronen och med handkraft qvarhållit dem pi