starr ifrån sidden. Vi kommo således icke ir i ängen, utan måste, som Adam oeh Eva, gå u tanför paradiset och blott se dess herrlighet. Der starka motionen och solvärmen uttömde min: krafter, och när vi ändtligen gingo hem, val det med stor möda jag orkade följa med. Kl var snart 4 då vi inträdde i huset. Herrarnt ha icke fått frukost, sade tant Ruttenstubbe. ni gingo så tidigt ut på egorna. — Jaså, de! är sannt) sade farbror Bengt; vi hafva också gått omkring bra nog; men det är alltid roligt för en stadsbo att se hur vi hafva de på landet; vi hade gått hem från trädet om icke bror Adam nödvändigt velat se på ängen: och att gå omkring der, är inte så snart gjordt: i morgon skola vi, om det roar bror, gå uti: sjöängen; bror skall få låna ett par smorläderstöflar af mig, så går vattnet inte in i stöflarne. Kusinerna kunna roa sig här hemma, medan vi karlar äro ute och roa oss med att se på slottern, den är just i dag börjad på sjöängen. Jag bockade mig och önskade att någon orkan eller jordbäfning skulle hindra vår lustvandring i becksömstöflor till sjöängen, heldst jag var så belåten med de landtliga nöjena på den torra vägen, att jag icke var nyfiken att njuta den på den våta. Jag arma menniska, som öfvergifvit min kammare och mitt bibliotek, riskerat lif och lem på en hög och slintig kuskbock, för att slutligen nödgas gå ihjel mig på trädesgärden och dikeskanter och kanske till på köpet dränka mig i något gungfly i sjöängen! Den fruktade vandringen till sjöängen verkställdes dagen derpå, cwlungblöty igenom strumporna kom jag bem igen, fastän jag fått skaf af de lånta csmorläderstöflorna, som voro alldeles oböjliga och som hade ett eget anlag att fastna. Mer än en gång höllo stöflorna på att blifva qvar i dyn, och jag hade varit nödsakad att vandra i strumplästen hem, om jag icke fått tag i de Jånga öronen och med handkraft qvarhållit dem pi