GENREMÅLNINGAR Ar ONKEL ADAM. VII. EN LUSTRESA. (Slut från gårdagsbl.) Se der kommer min Axel, sade gamla hennes nåd, då en lång smärt yngling steg inom dörren. Den gamlas ögon lyste af en sann moderlig tillfredsställelse då hon för oss presenterade underlöjtnanten vid R. hussarregemente Axel Ruttenstubbe; denne gjorde en kort vårdslös bugning och kastade sig på en stol vid kaffebordet. Nå, har du sofvit godt, Axel lilla? — Vet mamma, det der Axel lilla låter så pjåkigt, alldeles som jag vore ett barn ... sofvit? h ja, så der temligen ... hör ni flickor der borta, ni har intet annat att göra än en flughåf; de gemena flugorna vilja rent af äta upp en. — Det skall ske, min Axel, sade gumman, flickorna :skola sy en flughåf, och så skola vi sätta gift der nere åt dem. — Nej tack, det får mamma låta bli; Netta kunde i misshugg slicka upp giftet, och Netta vill jag inte mista för tusen riksdaler; när Claös gaf mig henne bad han mig akta henne väl, — Jaså, sade modren, och kastade en betydelsefull blick på oss, du har fått Netta af din vän grefve Gyllenstråle; vet excellensen deraf? — Det tror jag knappt. sade löjtnanten. — Har du nyligen fått bref från unga gref Claös) frågade fröken Juliana. — aJa, det var sannt, svarade brodren, excellensen bad genom Claös; helsa mamma och pappa. — Hans excellens är alltför god,, sade gumman; det är en glädje, fortfor hon och vände sag till oss, aft se sina barn väl upptagna af de högste och mest vördnadsvärda hus i landet.