GENREMÅLNINGAR Ar ONKEL ADAM.
VII.
EN LUSTRESA.
(Slut från gårdagsbl.)
Se der kommer min Axel, sade gamla hen-
nes nåd, då en lång smärt yngling steg inom
dörren. Den gamlas ögon lyste af en sann mo-
derlig tillfredsställelse då hon för oss presente-
rade underlöjtnanten vid R. hussarregemente
Axel Ruttenstubbe; denne gjorde en kort vårds-
lös bugning och kastade sig på en stol vid kaffe-
bordet. Nå, har du sofvit godt, Axel lilla? —
Vet mamma, det der Axel lilla låter så pjå-
kigt, alldeles som jag vore ett barn ... sofvit?
h ja, så der temligen ... hör ni flickor der
borta, ni har intet annat att göra än en flughåf;
de gemena flugorna vilja rent af äta upp en. —
Det skall ske, min Axel, sade gumman, flic-
korna :skola sy en flughåf, och så skola vi sätta
gift der nere åt dem. — Nej tack, det får
mamma låta bli; Netta kunde i misshugg slicka
upp giftet, och Netta vill jag inte mista för tu-
sen riksdaler; när Claös gaf mig henne bad han
mig akta henne väl, — Jaså, sade modren,
och kastade en betydelsefull blick på oss, du
har fått Netta af din vän grefve Gyllenstråle;
vet excellensen deraf? — Det tror jag knappt.
sade löjtnanten. — Har du nyligen fått bref
från unga gref Claös) frågade fröken Juliana. —
aJa, det var sannt, svarade brodren, excellen-
sen bad genom Claös; helsa mamma och pappa.
— Hans excellens är alltför god,, sade gum-
man; det är en glädje, fortfor hon och vände
sag till oss, aft se sina barn väl upptagna af
de högste och mest vördnadsvärda hus i landet.