timman, då han skulle infinna sig, för att höra
sin dom. Hans vånrer hade bedt bonom med-
taga en talrikare svit oeh en: väpnad vakt, men
konungen hade bestämdt förklarat, att han ön-
skade, det allt måtte ske, såsom han förordnat,
och att der ieke fick finnas annan vakt, än den;
som vanligen var närvarande vid Primer Asst-
stenlens utslag. Han tillät endast, att ett dus-
sin af hans hofmän fingo följa honom på af-
stånd och utan vapen, och af hvilka han tog. ed,
att, hvad som än måtte hända, skulle de ingen-
ting göra utan bestämd befallning af honom
sjelf.
Knappt fick folket sigte af honom, förrän det
helsade honom med glädjerop, som Konungarne
sällan äro vane att höra. Don Pedro bedrog sig
icke på detta vittnesbörd, ty hvad som folket
mest värderade hos henom var hans lydnad för
lagarna, vida mer än hans höga värdighet. Han
fortsatte derföre sitt tåg till Giralda-torget, men
då han kommit till en vissygata, stängdes hans
väg af vakt, som anviste honom en annan väg.
Herrarne i hans svit ville icke desto mindre
fullfölja vägen, men Don Pedro påminde dem
om deras löfte och tog utan -motsträfvighet den
anvista. Bifallsropen fördubblades härvid; her-
rarne rynkade ögonbrynen, ty det föreföll dem,
som om dessa bifallsrop nu vore en förolåmp-
ning mot dena kungliga värdigheten, hvilken ned-
sattes i deras monarks person. Men Don Pedro
förblef orörlig och hans ansigte utvisade ingen-
ting, som kunde berättiga hans hofmän till ohör-
samhet. De följde honom således tigande och
kommo efter en lång omväg tll Giralda-torget.
En afstängd plats var anvisad åt den kungliga
sviten.
Midt på torget, med ryggen vänd åt Campani-
lan, var en upphöjning för Ventiquatros och
deras ordförande Juan Pasquale. Till höger om
denna upphöjning och bildande ett af kretsens
yttersta hörn, var Don Pedros staty till fots och