vit donerade, andra försålde, bortbytte, o. 3. V.,
allt endast med förbehåll af askatteegandens rätt
efter lag,, så att deraf uppenbart synes, att upp-
låtelsen inbegripit jordegande- och dispositions-
rätten, samt ingalunda varit inskränkt till kro-
nans behållne räntor af hemmanen, på sätt som
blifvit antaget i Kongl. resolutionen den 29 Mars
4825. Flerfaldiga bevis anföras äfven i Rikets
Ständers skrifvelse.
Alla de åberopade handlingarne ådagalägga sam-
manstämmigt, att de ifrågavarande hemmanen
varit ansedde och behandlade i fullkomlig öf-
verensstämmelse med hvad landaboken om dem
innehåller, nämligen så, att dominium oinskränkt
tillhört kronan, men en viss ränta deraf till-
kommit kyrkorna eller presterskapet och vid
hvarie disposition om hemmanen blifvit åt dem
förbehållen; och då landabokens riktighet på så-
dant sätt är bekräftad, ansigo Rikets Ständer
den ieke böra förvägras vitsord, blott derföre,
att den icke är underskrifven, heldst då det är
kändt, att underskrift vanligen alltid saknas å
sådana äldre handlingar, hvilket äfven är förhål-
landet med 4646 års jordebok, som ensam är
åberopad till stöd för kyrkornas och presterska-
pets förmenta jordegande- och dispositionsrätt,
ehuru i denna handling ingenting vidare före-
kommer, än blotta besämningen kyrkohemman,
hvilken desto mindre kan anses häntyda på en
aådan rätt, som de flere benämningar, samma
jordebok tillika innehåller af klosterhemman
stomhemman och kanickehemman, tydligen visa,
att de endast härleda sig från de föremål, hvar-
till hemmanens räntor fordom varit anslagne,
derföre någon verklig skiljaktighet emellan denna
handling och landaboken ingalunda är för han-
den, och den sednaras giltighet följaktligen icke
genom den förra förringad.
Rikets Ständer yttra derföre: aDe anspråk å sta-
tens sida, hvartill dessa förhållanden synas gifva an-
ledning, hafva icke kunnat göras gällande i den ord-
ning, som varit föreslagen genom Rikets Ständers
förut hos E. K. M. gjorda underdåniga framställ-
ningar, då, på sätt E. K. M., genom dess nådiga
svar derå, täckts förklara, en undersökning vid dom-
stol om eganderätten, utan stämning och ordentlig
rättegång, icke varit med lag förenlig: men Rikets
Ständer tveka icke att i underdånighet uttala sin
öfvertygelse, det en sådan rättegångs anställande är
af en skyldig vård om statens tillhörigheter påkal-
ladt, om också statens rätt icke bör antydas annor-
lunda, än såsom förmodad, intill dess kyrkorna och
presterskapet i laglig ordning frånvunnits den be
sittning, de innehafva; äfvensom att åboerna å hem-
manen hafva i detta afseende ett ansptåk på staten.
som icka utan rättvisans kränkning kan afvisas, då
deras rätt och välfärd beror af den rätt, som staten
eger, utan att de annorlunda, än genom statens
mellankomst, kunna få denna rätt lagligen pröfvad,
enär de sjelfva icke äro behörige, att derom hos
domstolen anställa talan.
Af dessa anledningar och efter den nu förebragta
ytterligare bevisningen om äktheten af den hand-
ling, bvarpå den s. k. landaboken är grundad, äf-
vensom om vidden af den rätt till hemmanen, som
Kongl. Maj:t och Kronan, enligt de åberopade do-
nations-, salu- och förpantningsbrefvens lydelse, ut-
öfvat, samt på de skäl, som för öfrigt här ofvan fin-
nas anförde, och af Rikets Ständer vid de 2:e näst-
föregående riksdagarne, till en del med anledning
af Rikets Ständers Justitieombudsmans berättelse för
åren 1826 och 1827, blifvit i underdånighet andrag-
ne, få Rikets Ständer underdånigst anhålla, det täck-
tes E. K. M. i nåder föranstalta, att. genom behö-
rigen förordnadt ombud å E. K. M:s och Kronans
vägnar, stämning till vederbörlig domstol uttages
och talan utföres om återvinnande af kronans jord-
egande- och dispositionsrätt till de ifrågavarande
hemmanen.s
Rikets Ständers wunderd. skrifvelse ang. upphäf-
vande af en del serskilda domstolar.
Redan år 4830 hade Rikets Ständer hos Ko:
nungen andragit, att enär de förhållanden nu-
mera upphört, hvilka föranledt antagandet af
serskilda domstolar för serskilda wmedborgare-
klasser, inrättningar och yrken, Rikets Ständer
ansågo dessa domstolar så mycket heldre böra
afskaffas, som de voro icke endast öfverflödige
för Stater onyttigt betungande, utan äfven men
liga för lagskipningens jemna och säkra gång
-helst gränsen mellan de allmänna och enskilda
domstolarnes jurisdiktion, äfvensom emellan d
sistnämnde inbördes, funnes otydlig och obestämd
hvilket ej sällan medför onyttig kostnad, omgån;
och uppehåll för sökande parter, utan ock för
lust af rättigheter, som på fataliers bevakand
berodde. o
Rikets :Ständer hade Jikväl icke på en gån;
FÖRE 1 JRR MIDSN, ISPIUE I BEVISET Lö NYSE LA PYRSLIE VAN FA PREGO