REVY AF TIDNINGARNE.
Vi omnämnde för 44 dagar sedan en förträffli;
artikel i Froia i anledning af da påbegynts
Straussiska rättegången. Deana artikel, af hvil-
ken vi då jemväl införde ett utdrag, har seder
mera efierträdts af trenne andra, hvilka icke äre
mindre skarpsinniga och intressanta, och tros
vara författade af en litteratör, som 1 sommal
vistats i Tyskland och der gjort närmare bekant-
skap med hela dena der nu pågående theologiska
polemiken. Då Frejas Red. gifvit oss tillstånd
att begagna dessa uppsatser, äfven för vår tid-
ning, anse vi för en vinst åt våra läsare, att få
fortsätta de påbegynta utdragen, och lemna i dag
ett sådant af det mesta utaf den andra artikeln
i ordningen.
Lika litet som den ena eller andra kyrkan, s:
länge hon kallar sig kristen och byllar den sedliga
princip, hvilken den kristna staten förklarat för sin,
får af sina teoretiskt annorlunda lärande och för-
klarande medsystrar fördömas och af staten förtryc-
kas, likaså litet bör en öfver den ifrågavarande re-
ligionens lärosatser olika tänkande individ underka-
stas kyrkans förföljelse, så länge han bekänner sig
till densamma och i sitt lefverne icke brutit mot
dess läror och den fastställda kyrko ordningen. Med
skäl anses det således för bristande humanitet, äfven
i den mening detta ord äger såsom kristlig bildning,
att för den ena eller andra åsigten, rörande kristen-
domens läror stämpla någon, som genom sitt anslu-
tande till en kristen kyrka och genom ett kristligt
lefverne bekänner sig tillhöra de kristnas samfund,
för affiliing, kristendomsförnekare m. m.
Vill man emot dessa anspråk på tolerans invända,
att en individs försäkran, det han tillhör kristna för-
samlingsn, eller den eller den kyrkan, icke är till-
räcklig, då han Jikväl gjort sig känd för eller of-
fentligen förkunnat satser, som äro mot kyrkans el-
ler bibe!ns läror stridande, så inträder härvid, i af-
seende å tolkningen af de förra eller de sednare, det
i det föregående antydda förhållande. Nu kan väl
en kyrka genom flertalets af sina medlemmar, ge-
nom sin styrelses o. 8. v. uttalade förklaring afgöra,
huruvida en sats öfverensstämmer med eller strider
emot dess antagna läronorm. Men redan här upp-
står frågan, om väl majoritetens beslut är ett till-
räckligt vittnesbörd för ett påståendes sanning i och
för sig. Visserligen står det vid ett sådant förhäl-
lande denna mejoritet fritt att ifrån sitt samfund
skilja minoriteten, eller med andra ord, sjelf utträ-
a ur den församling, till hvilken minoriteten på-
står sig höra; ty hvilkendera parten, som skall bära
den förut förenade kyrkans namn, deröfver kan väl
intet afgörande finnas. Dock torde det vara lätt att
inse, hvartill en sådan otålsamhet leder, äfvensom
huru utan gsgn för den ena eller andra partens and-
liga väl den vore. Antager man att al Ha en kyrkas
medlemmar förenade sig mot en individs åsigter och
lära, så skulle det ofvan antydda förfarandet mot
honom allena vara ännu mera lättsinnigt och tomt,
då den omständigbe, att hans lära icke förmått ver-
ka på någon annans öfvertygelse, uppenbarligen å-
dagalägger dess betydelselöshet åtminstone för den
tid, urpå hvilken den framträdt.
O.- sålunda det godtyckliga och gagnlösa uti en
bestä od kyrkas afgörande öfver den rätta tolkningen
eten RS nr dnm —— AA —— —m—— ——smmmm—-————r Er.