REVY AF TIDNINGARNE. Vi omnämnde för 44 dagar sedan en förträffli; artikel i Froia i anledning af da påbegynts Straussiska rättegången. Deana artikel, af hvilken vi då jemväl införde ett utdrag, har seder mera efierträdts af trenne andra, hvilka icke äre mindre skarpsinniga och intressanta, och tros vara författade af en litteratör, som 1 sommal vistats i Tyskland och der gjort närmare bekantskap med hela dena der nu pågående theologiska polemiken. Då Frejas Red. gifvit oss tillstånd att begagna dessa uppsatser, äfven för vår tidning, anse vi för en vinst åt våra läsare, att få fortsätta de påbegynta utdragen, och lemna i dag ett sådant af det mesta utaf den andra artikeln i ordningen. Lika litet som den ena eller andra kyrkan, s: länge hon kallar sig kristen och byllar den sedliga princip, hvilken den kristna staten förklarat för sin, får af sina teoretiskt annorlunda lärande och förklarande medsystrar fördömas och af staten förtryckas, likaså litet bör en öfver den ifrågavarande religionens lärosatser olika tänkande individ underkastas kyrkans förföljelse, så länge han bekänner sig till densamma och i sitt lefverne icke brutit mot dess läror och den fastställda kyrko ordningen. Med skäl anses det således för bristande humanitet, äfven i den mening detta ord äger såsom kristlig bildning, att för den ena eller andra åsigten, rörande kristendomens läror stämpla någon, som genom sitt anslutande till en kristen kyrka och genom ett kristligt lefverne bekänner sig tillhöra de kristnas samfund, för affiliing, kristendomsförnekare m. m. Vill man emot dessa anspråk på tolerans invända, att en individs försäkran, det han tillhör kristna församlingsn, eller den eller den kyrkan, icke är tillräcklig, då han Jikväl gjort sig känd för eller offentligen förkunnat satser, som äro mot kyrkans eller bibe!ns läror stridande, så inträder härvid, i afseende å tolkningen af de förra eller de sednare, det i det föregående antydda förhållande. Nu kan väl en kyrka genom flertalets af sina medlemmar, genom sin styrelses o. 8. v. uttalade förklaring afgöra, huruvida en sats öfverensstämmer med eller strider emot dess antagna läronorm. Men redan här uppstår frågan, om väl majoritetens beslut är ett tillräckligt vittnesbörd för ett påståendes sanning i och för sig. Visserligen står det vid ett sådant förhällande denna mejoritet fritt att ifrån sitt samfund skilja minoriteten, eller med andra ord, sjelf utträa ur den församling, till hvilken minoriteten påstår sig höra; ty hvilkendera parten, som skall bära den förut förenade kyrkans namn, deröfver kan väl intet afgörande finnas. Dock torde det vara lätt att inse, hvartill en sådan otålsamhet leder, äfvensom huru utan gsgn för den ena eller andra partens andliga väl den vore. Antager man att al Ha en kyrkas medlemmar förenade sig mot en individs åsigter och lära, så skulle det ofvan antydda förfarandet mot honom allena vara ännu mera lättsinnigt och tomt, då den omständigbe, att hans lära icke förmått verka på någon annans öfvertygelse, uppenbarligen ådagalägger dess betydelselöshet åtminstone för den tid, urpå hvilken den framträdt. O.sålunda det godtyckliga och gagnlösa uti en bestä od kyrkas afgörande öfver den rätta tolkningen eten RS nr dnm —— AA —— —m—— ——smmmm—-————r Er.