Sjung! — Af de i konsten lärdas Harpolekar är oss nog — Vid din stämma vill jag färdas Högre upp i vårfrisk skog. Trefallt hell, J kära ställen! Fyldt är vandrarns skönrsta hopp — — Glad och blåögd blickar Dellen Ur sin friska säfbädd opp. På din isrygg har jag ljungat Djerft i kapp med stormens il. På din bölja har jag gungat Invid grön och lummig pil. O, hur herrligt norrsken lyser På den spegelblanka stråt! O, hur kärligt qvällssol myser Ur ditt djup mot vingad båt; Som, när hem en älskling hastar, Och med blommor strös hans stig, Såsom rika myrtenqvastar Dina holmar visa sig. Som en krans af skaparp bunder Af förgät-mig-ej och grönt, Te sig vidt kring himlarunden Dina fjellar — gudaskönt! Vid en kraftfull riddarskara, Som sin sköna huldt omger, Glada sjö, med vågor klara! Stolta berg! jag liknar er. Hell, o, Blacksås! — dig jag kalle Försten för den skönas vakt, Hufvuwt högre än de alle, Står du än på välkänd trakt. Kring din furukrönta hjessa Vandrar tröttad sky till ro. Mot ditt högbröst åskor hvässa Slöad vigg för gudlöst bo. Längst deruppe stod jag äfven Sommarqvälls med väpnad syn — Såg åt fjerran, — skönjde stäfven, Snöhvit mås vid hafvets bryn. .. O! hur stor och dock — hur liten År man ej på väldig höjd, Långt från oron, brödraspliten, För Guds fridstron nederböjd. O! hur friskt man ändå andas Närmare den kära verld, z Der den bättre dagen randas Efter lyktad pelgrimsfärd. Neder i det tysta, djupa Syns mig skogen såsom strå — — O, hvad herrlig ättestupa Vore ej den brant ändå! Mera herrlig ändock bergas, Ljufligt efter Guds behag, Fjellens sol, — och purpurfärgas Qvällen af en nordisk dag. Redan här — 0, sabbatstimma! Himmelsk vårdeld på hvart fjell! — — Smyge af ditt ljus en strimma Hvarje afton i mitt tjell. — S—n. KID SVAN EE EE RRRNA CE SEN SSE I UTTRAN