ämne, som ölverskriften på vår uppsats antyder Tiden för denna framställning har inträdt förs! nu, edan boken hunnit blifva känd eller tillgänglig öfverallt, så att hvar och en har tillfälle att kontrollera vårt förfarande vid användningen ). Vår afsigt är likväl icke, att här lemna någon afhandling om folkväldet ur statsrättens synpunkt; sådant tillkommer katedern, ej tidningen. Vårt ändamål är helt och hållet praktiskt. Under det att man hos oss stundligen tänker och talar om förbättringar i vårt lands representation, lagsystem, undervisningsanstalter, 0. s. v., skulle vi önska, att kunna fästa svenska lagstiftares, statsmäns och embetsmäns uppmärksamhet på åtskilliga rön i samma ämnen, som Tocqueville iakttagit i Nordamerika och jemfört med motsvarande i Europa. Vi önskade det, emedan vi tro, att en närmare bekantskap med hans arbete skulle blifva af stor och redbar nytta för dem, som sysselsätta sig med ifrågavarande förbättringar, och genom dem för fäderneslandet. Vi förutsätta härvid sådana läsare, som anse samhällets ändamål verkligen ega någon allmän vigt, och ej en vigt allenast för dem personligen; dock de, som hysa den sednare åsigten, taga icke kännedom af politiska uppsatser. Huruvida åter frågan om folkväldet äger ett allmännare intresse, tro vi ej att någon hittills utvecklat tydligare än Tocqeville sjelf, vid ett tillfälle, då han sammanställt de olikartade verkningarne af folkväldet och dess motsats. Vi skulle lemna läsaren något sämre i stället för ett bättre, om vi, till besvarande af denn preliminärfråga, begagnade andra ord än hans. Så här yttrar han sig derom: I vårt tidehvarf, då den kristna verldens öde tycks vara oafgjordt, skynda somliga att anfalla folk väldet såsom en fiendtlig makt, medan det likväl ännu är i sin barndom, under det att andra tillbedja det som en nyfödd gudomlighet; men hvarken de förre eller de sednare känna mer än ofullkomligt hvad de hata eller åkalla; de strida i mörkret och hugga omkring sig på vinst och förlust. cHvad fordrar man af samhället och dess styrelse? Derom raåste man till en början förstå hvarannan. Vill man förskaffa en viss lyftning åt tänkesätten, en storartad åsigt af verldens förhållanden? Vill man framkalla ett slags förakt hos mängden för timliga egodelar? Önskar man dana eller underhålla orubbliga öfvertygelser och förbereda stora uppoffringar? cÅr frågan om att förfina sederna, förädla sällskapslifvet, förläna glans åt konsten? aFordrar man poesi, larm, rykte? Tilltror man sig att skapa ett folk, mäktigt att verka med kraft på alla andra? Skall dess bestämmelse blifva att våga vidtutseende idrotter och att, hurudan än utgången må blifva af dess ansträngningar, efterlemna ett oförgängligt spår genom häfderna? .... cOm man anser allt detta såsom det förnämsta föremålet för samhällsinrättningen; må man då icke taga folkväldet till ledare, det skall ganska säkert icke föra till målet. Men, om man anser nyttigt att rigta menniskans intellektuella och moraliska verksamhet åt det verkliga lifvets angelägenheter och använda dem att frambringa allmän trefnad; om man anser förståndet mera gagnande för menskligheten än snillet; om afsigten ej är att skapa hjeltedygder, men fredliga vanor; om man i nödfall föredrager fel framför brott, och att träffa färre storverk, med vilkor att finna färre nidingsdåd ; om man, i stället för att lefva i ett iysande samfund, är belåten med att lefva i ett lyckligt; om slutligen en styrelses väsendtliga ändamål icke är att åt nationen i massa förläna den största möjliga styrka eller ära, men att åt hvarenda sambhällsledamot förskaffa den största möjliga belåtenhet och förskona honom från allt det elände, som vwerkligen kan undgås; då bör man söka jemna samhällsledamöternas rättigheter och grundlägga folkvälde.v ,Men om tiden för ett val emellan dessa olika systemer är förfluten redan, och om en kraft, som är menniskan öfvermäktig, rycker samhället, i trots af individernas begär, mot ettdera al dessa mål; då är det åtminstone pligt att af ögonblickets förhållanden vinna hvad som kan vinnas för det gemensamma bästa, och att med kän) För vår uppsats begagna vi sjelfva urskriften, hvilket anmärkes, i fall några olikheter skulle förefalla vid de anföranden vi komma att göra, mellan Hr Pontins tolkning och vår.