Allt hvad jag sagt, nådig herre, qvarstår i
mitt minne.
Nå väl, konungen känner vårt samtal.
aDet gör mig ondt, nådig herre.n
Och hvarföre?
sEmedan jag, då jag framdeles utöfvar gäst-
frihet som hittills, skall nödgas afhålla mig från
min medfödda upprigtighet, då de riddare, jag
emottager i mitt hus; betalar mig derföre genom
ett förräderi.
aDu har rätt, Pasqualer, sade den okände, coch
det vore nedrigt, om saken verkligen förhöll sig
så; men du; misstar dig i din förmödan.
Jag väntar då, att ni, nådig herre, täcks för-
klara mig denna gåta.
aFörklaringen är ganska lätt: en af dine gä-
ster var Don Pedro sjelf.n
I sådant fall, sade Pasquale och knäföll, må-
ste det varit ers höghet.
aHur vet du det?
aDet fanns blott en säng i Ert rum, oeh så-
ledes måste antingen mina båda gäster ligga till-
sammans eller den äldste intaga sängen; men
då jag kom in i rummet fann jag, att det var
den yngste som legat, hvaremot den äldre sof
på en stol; från denna stund förstod jag att Ni
var en ganska stor herre, men jag var långt
ifrån att tro, att Ni var sjelfva Konungen.n
cDu har mycken skarpsinnighet, sade Don
Pedro, amen nu, då du vet, att jag är Konung
af Castilien, Don Pedro den grymme, som man
kallar mig, fruktar du inte att befinna dig in-
för mig ? a
Jag fruktar ingenting i verlden, Sennor, mer
än att häda Gud och förråda min konung deri-
genom, att jag icke säger honom sanningen.
aDu fortfar således i den mening du yttrade
härom dagen ?n
uJa, Sennor.,