Allt hvad jag sagt, nådig herre, qvarstår i mitt minne. Nå väl, konungen känner vårt samtal. aDet gör mig ondt, nådig herre.n Och hvarföre? sEmedan jag, då jag framdeles utöfvar gästfrihet som hittills, skall nödgas afhålla mig från min medfödda upprigtighet, då de riddare, jag emottager i mitt hus; betalar mig derföre genom ett förräderi. aDu har rätt, Pasqualer, sade den okände, coch det vore nedrigt, om saken verkligen förhöll sig så; men du; misstar dig i din förmödan. Jag väntar då, att ni, nådig herre, täcks förklara mig denna gåta. aFörklaringen är ganska lätt: en af dine gäster var Don Pedro sjelf.n I sådant fall, sade Pasquale och knäföll, måste det varit ers höghet. aHur vet du det? aDet fanns blott en säng i Ert rum, oeh således måste antingen mina båda gäster ligga tillsammans eller den äldste intaga sängen; men då jag kom in i rummet fann jag, att det var den yngste som legat, hvaremot den äldre sof på en stol; från denna stund förstod jag att Ni var en ganska stor herre, men jag var långt ifrån att tro, att Ni var sjelfva Konungen.n cDu har mycken skarpsinnighet, sade Don Pedro, amen nu, då du vet, att jag är Konung af Castilien, Don Pedro den grymme, som man kallar mig, fruktar du inte att befinna dig inför mig ? a Jag fruktar ingenting i verlden, Sennor, mer än att häda Gud och förråda min konung derigenom, att jag icke säger honom sanningen. aDu fortfar således i den mening du yttrade härom dagen ?n uJa, Sennor.,