antalet år 4833 så, alt af mankön fänns en fån 6e på 322 och af qvinkön en på 2529: Hära synes alltså, att, när man tager i betraktand folkmängdens tillökning under perioden mellai 1814 och 1840, visar sig fångantalet proportions vis 2 2, gånger större vid periodens slut än vi dess början. Af förbrytelserne hade omkring 3 bestått i tjufveri eller dermed beslägtade brott r 4828 utgjorde antalet af alla vid civila elle militära domstolar dömda personer 1336, mel år 4839 redan 2824.Hvad återfallen angingo så hade äfven de ökat sig mellan 4828 och 184 från 20 till 30 procent, och likaså hade mai bemärkt att antalet af yngre personer, som be gå brott, proportionsvis äfven ökat sig mellar nyssnämnde år, så att då antalet förbrytare on 20 års ålder och derunder utgjorde 44 procen år 4828, så hade de år 1840 stigit till 49 proc Kommissionen har funnit, att fångvårdens oci straffanstalternas beskaffenhet utan all fråga ut gör en väsendtlig orsak till den nu uppgifna till: ökningen i fångarnes antal, och kommissioner har derfore undersökt dei Norge brukliga straff arternas användbarhet med hänsigt till afsig ten att väl afskräcka från brott, men ändock icke förvärra utan heldre förbättra den straffa de. Denna undersökning har kommissionen ut: fört med ena utförlighet och grundlighet, son gör den ganska läsvärd, men som dock ledei till det allmänt bekanta resultatet, alt hvarken den ena eller den andra af nämnde afsigter kunnat eller kan med de brukliga bestraffningssätten uppnås. Kommissionen anser sig väl icke tillhörig! att ingå i undersökning om de orsaker till brottens förökande, som icke äro att finna i straffanstalternas beskaffenhet, men tror sig dock böra anmärka: att liksom tillökningen i brotten mot äganderätt synes hafva en nödvändig orsak i det, med en stigande industri och )yx följande mångfaldigande af föremålen för äganderätten, af nödvändighetsså väl som af lyx-artiklar, så bör ock förbrytelsernas och isynnerhet brottens mot äganderätten tilltagande hufvudsakligen tillskrifvas det usla tillstånd, hvari armod och näringsJöshet, samt saknad af uppfostran och upplysning qvarhåller den lägre allmogen, under det frestelserna alt genom olofliga medel skaffa sig de önskvärda ting och njutningar; som belägenheten nekar denna allmoge, måste tillväxa i samma grad, som de bättre lottade klasserna, under stigande civilisation och förfining, dels efterhand mer och mer aflägsna sig från allmogen och lossa det samfundsband, som borde förena båda, dels i sina yttre omständigheter framvisa allt fler och fler föremål för allmogens åtrå och afund. Det är efter Kommissionens tanka, detta den lägre allmogens fortfarande, eländiga och halft öfvergifna tillstånd, under de bättre klassernas fertfarand2 framgång till det bättre, detta stora svalg mellan sambhällsklasserna, och den allt mer förstorade skilnaden mellan deras ställning och intressen, som är sjelfva roten till en stor del af vår tids materiella. och moraliska samhälls-olyckor. Ar orsaken träffad, så är ock läkmedlet gifvet. Det kan ej blifva fråga om bortkastande af civilisationens och industriens frukter; följaktligen böra de klasser, som hittills icke fått njuta dessa, göras delaktiga deraf: man miste, kort sagdt, allvarligen sörja för allt, som kan bidraga att lyfta de lägre ech lägsta folkklasserna till en högre punkt af yttre och inre välbefinnande. Främjande af mnäringarne, eller kanske rättare uttryckt, bortrödjande af alla i lagstiftningen och serskilda förhållande liggande, onaturliga hinder för mnäringarnes fria utveckling; förbättring af folkets uppfostran och motarbetandet af dryckenskapen; uppbjelpande af allmogens skole-väsende och af fattigvården äro derföre med mera dylikt den enda radikala hjelpen mot brottens tillväxt. Men efter grundörsakerna, säger kommissionen, intaga, bland dem som verka omedelbart, en föråldrad och opassande kriminallagstiftning, samt usla och demoraliserande straffanstalter ett vigtigt rum, såsom verkande till brottens förökning. Såsom bevis härför anföres att då återfallen vid de efter förbättrade systemer inrättade straffanstalter i andra land utgjort 7,, och högst 46,, pet af de inkomne fångarne, så hafva de vid norska straffanstalterne utgjort 25,3, samt sednast 4840 ända till 323;g pet. Skulle förhållandet af brottslingarnes antal till folkmängden tilltaga i samma proportion som hittils, så borde den inom ett sekel stiga till en förbrytare på 24 personer, utanatt man vid denna beräkning lagt till grund den: större progression, som ägt rum mellan 1828 och 4840. Det är väl antagligt att innan: nyssnämnde proportion upphunnes, en fullkomlig strafflöshet skulle inträda, men det anförda och deribland isynnerhet I mseasensesessesktenimse———A— AE ——A— —