eb Rev MW MAVSEef IDS MVA UA al VuUlaLtivin serna såsom ett i alla fall heligt och vördnadsvärdt uttryck af det andeliga lifvet och bildliga föreställningssättet, i den tiden då de öfriga, historiskt bekräftade händelserna med visshet tilldragit sig och, om han i den allmänna yttre Gudstjensten gerna sluter sig till det hela, såsom en skön form åt det Gudomliga väsendet, på detta sätt finner ett medel att bibehålla bokstafven, utan att den behöfver komma i strid med förnuftet. Och om jag serskildt, med hänseende till inflytandet på religiositeten i allmänhet och på menniskohjertats förbättring, ifrån de här ofvan angifna olika ståndpunkterna betraktar en af de handlingar i Jesu lefnad, i afseende på hvars tolkning Aktor funnit den åtalade skriften mest klandervärd, nemligen uppståndelsen; så skola sannolikt äfven kyrkans män medgifva, att det gudomliga i sjelfva den id om menniskoslägtets frälsning, som dermed uttryckes, icke kan undergå någon förändring deraf, antingen Jesu ande, sedan han uppoffrat sig och lidit för sin lära och för mensklighetens väl, åter ingått i samma kroppsliga beståndsdelar, eller antagit samma form i en annan omklädnad, eller hans åsyn varit en lefvande andlig ingifvelse, hvarigenom Gud taiat till lärjungarna. Behofvet att i alla händelser här taga sin tillflykt till det outransakliga, gör striden om den materiella omständigheten påtagligen mindre värdig sjelfva föreställningen om Guds allmakt, att kunna verka genom de sätt, som honom i sin vishet godt synes. Har jag nu lyckats någorlunda öfvertygande åskådliggöra den synpunkt, hvarifrån den åtalade skriftens plan och innehåll rätteligen bör uppfattas, så skall man utan tvifvel äfven finna, att dess Författare, utan förnekande eller affall ifrån den rena Evangeliska läran, endast ställt sig på precist samma punkt, från hvilken Luther och pretestantismen på sin tid utgingo, då de uppträdde mot den då rådande kyrkans samvetstvång, hvaremot åklagaremakten åter genom sitt försök att förbjuda forskningen, här intagit den plats, som den katholska kyrkan då innehade. Jag behöfver till bevis härpå blott åberopa slutet af Doktor Martin Luthers tal inför den församlade riksdagen i Worms, år 4594, der han yttrade: Es sey denn, dass ich mit Zeugnissen der Heiligen Schrift, oder mit öffentlichen, klaren und hellen Gränden und Ursaehen äberwunden und iöberbewiesen werde; so kann und will ich nicht wiederrufen, weil weder sicher noch gerathen ist, etwas wieder Gewissen zu thun. Hier stehe ich, ich kann nicht anders, Gott helfe mir,. (Det må då vara, att jag blir öfvervunnen och öfverbevisad med vittnesbörd af den Heliga Skrift eller med offentliga, klara och tydliga grunder, så kan och vill jag intet återkalla, emedan det hvarken är säkert eller rådligt, att göra något emot samvetet. Här står jag; jag kan icke annorledes, Gud hjelpe mig.) — Likaså yttrade de protesterande Ständerna i sin offentliga förklaring, af den 25 April 4529, inför de församlade furstarne i Speier: Dass Sie in Sachen die Gottes Ehre und ihrer Seelen Heil betrafen, rur Gott als den Höchsten Richter ansehen und daher den mehren Stimmen nicht gehorchen köunten; dass, nach der Verweisung fräher Reichstage auf ein frei, gemeinchristlich Concilium, keinem Theile der Stände gebähre, des andern Lehren zu verurtheilen, und, weil es noch im Streite liege, was die rechte heil. christliche Kirche wäre, keine gewisse Lehre und Predigt sei, als allein bei Gottes Wort zu bleiben, und einen Text mit und aus dem andern zu erklären und auszulegen,. (Att de i saker, som anginge Guds ära och deras själars välfärd, endast kunde anse Gud såsom den högste Domaren, oeh derföre icke lyda de fleste rösterna, att sedan de förra RiksStänderna hänskjutit saken till ett fritt allmänt christligt eoncilum, ingen del af Ständerna tillkomme att fördöma den andras läror, och, som det ännu låge under tvist, hvad som vore den rätta, heliga, christliga kyrkan, så funnes ingen viss lära och predikan annat än att förblifva vid Guds ord allena, och att förklara och utlägga den ena texten med den andra.) Att denna grundsats af den fria pröfningens rätt fortfarande och allt hittills förblifvit rådande i protestantismens hemland Tyskland, visar sig äfven deraf, att originalet till den nu här åtalade skriften fått, oaktadt der befintligt censurtvång, fritt utgifvas; och att samma pröfningsrätt jemväl i vårt land hittills icke kunnat qväfvas, oaktadt ett och annat försök dertill skett från den offentliga maktens sida, derpå äga vi exempel, icke allenast uti alla föregående tryckta utläggningsförsök af den Heliga Skrift, i hvilka mer eller mindre vigtiga inkast och svårigheter förekommit, och deribland af flere så kallade rationalisters arbeten, i hvilka nästan alla desamma anmärkningar mot vissa bibelställens bokstafliga uppfattning förekomma, som i den nu åtalade skriften, utan äfven i utgången af det bekanta tryckfrihets-målet emot Historiarum Professorn i Upsala, Hr Geijer, för de anmärkningar, han i en af honom författad skrift framställt emot Treenighets-lärans bokstafliga bemärkelse. Det skulle då vara en alldeles ny företeelse af hierarkisk intolerans hos vår kyrka, om denna forskningsrätt just nu skulle utestängas, och om denna intolerans skulle börjas emot 1. an ÄAfvarcättnsnn PA AA 1. Ag AL