FSA OA CS SES ON SR on
ket vore en orimlighet. Man må tillmäta men-
niskans förmögenheter så litet som möjligt, och
hvem medgifver icke hennes oförmåga att in-
se äfven den minsta af allmaktens hemlighe-
ter; men i fråga om begagnandet af bestämda
föreställningar låta imedlertid lagarna för sjelfva
tankan och språkbegreppen sig icke afvisas;
de återkomma tvertom så mycket mera trän-
gande i samma mån som man mera strängt vill
följa den bokstafliga tolkningen. Här uppstår
följaktligen ett sådant fall, der den troende mi-
ste begära en närmare pröfning af urkunderna
till stöd för sjelfva sin tro; men imedlertid har
Aktor såsora en bland de brottsliga punkterna
pmärkt till och med det tvifvel,
n framkastat angående äktheten
angelierna upptagna slägtregister!
Gå vi nu vidare i betraktelsen öfver den
andra trosartikelns bokstafslydelse, så ligger en
svårighet, hvilken den troende !måste önska
att få upplyst, deruti, huru Jesus, såsom sjelf
varande et: d Fadren, således äfven allvis och
allsmäktig, ide frestas af djefvulen, då, enligt
hvad vår nde kateches lärer, en sådan fre-
stelse en kan uppstå genom verlden och
vårt eget kött, det vill säga genom syndiga bö-
jelser och exempel. Härvid torde ock få an-
märkas, att då ännu vid reformationens början,
mångas inbillningskraft sysselsatte sig med djef-
vulens uppenbarelser i kroppslig personlighet,
så att till och med Luther berättar huru han
varit anfäkiad af honom, så äro deremot de lär-
de numera öfverens att anse dessa syner och
berättelser mera såsom frukten af en uppeldad
fantasi än en verklighet: och säkert skulle in-
gen nu landsförvisas för det han anser dessa
Luthers berättelser såsom följder af en synvilla
eller bildliga uttryck af en inre andlig strid.
Att Jesus vidare kunde, ehuru sjelf allsmäktig
oeh allvis, lida samma kroppsliga plågor som en
vanlig menniska, äro allt omständigheter som,
i bokstafiig mening uppfattade, åstadkomma mot-
sägelser inför de vanliga lagarna för tankan.
Samma svårighet, samma behof för den tän-
kandes tro att upplysas uppstår i följd af den
bokstafliga lydelsen af Jesu nederstigande till
helvetet, Hans uppstigande till himmelen och Hans
sittande på Guds Faders högra hand. I det först-
nämnda hänseendet äro nämligen äfven theolo-
gerne numera ense derom, att med Helvetet
icke kan förstås något visst rum under jordytan,
dit Jesus följaktligen behöfde stiga ned, såsom
man föreställde sig enligt den äldre tidens in-
skränktare begrepp om verldsbyggnaden eller
enligt den Grekiska och Romerska Mytologien i
legenderna om Plutos rike, Acheron eller Or-
ehus, m. m.; i det andra hafva naturvetenskaper-
na satt utom allt tvifvel att hvad vi vanligen
kalla himmel, i fysisk mening består närmast
jordytan af den luftkrets, som omgifver vår pla-
net och utanför densamma af den rymd, hvari
verldskropparna röra sig; och i afseende på det.
tredje möter oss den omständigheten, att vår an-
tagna kateches lärer, att Gud är en ande, således
icke någon kroppslig varelse. Men en okroppslig
varelse, en ande kan. hvarken sägas hafva någon
hand eller någon högra eller vänstra sida, och
en svårighet för tron uppstår således, om man.
skall följa bokstafven, och ej får tillåta sig an-
nan tolkning, huru Jesus kan sitta till höger om
ett väsende, för hvilket något höger eller venster
icke existerar, utan som är allestädes närvarande.
Dessutom ökas denna bokstafstolkningens svårig-
het på detta ställe äfven af den slutföljden från
treenighetsbegreppet, att då Jesus är ett med
fadren, så skulle han äfven med detsamma sitta
till höger om sig sjelf eller på sin egen högra
band. En del taga uttrycket, att Kristus sitter
på fadrens högra hand, så bokstafligt, som det
läses; för dem och således äfven för Aktor, i
händelse han ännu läser katechesen på samma
sätt som i barndomen, är det således redan en
förnekelse af evangeliska läran, då man går så
långt från bokstafliga lydelsen, att man med
bögra hand förstår högra sidan:
Jag har varit något vidlyftig i framläggandet
af dessa frågor, emedan jag ansett det nödvän-
digt att visa några af de svårigheter; hvartill
den bokstafliga tolkningen gifver anledning och
som den tänkande menniskan ovilkorligen någon-
gång för sig sjelf begär att få upplösta. för att
vinna ett stöd för den lefvande tron. Och det
är icke lättsinnigheten som gör dessa frågor.
Lättsinnigheten kan tvärtom vara liknöjd om
deras besvarande. Nej, just det fromma, det af
sann religiositet uppfyllda sinnet, i samma mån.
det sträfvar att höja sig till insigt om Guds vä-
sende, och i erfarenheten om de yttre, förnim-
bara tingen lär sig inse och vörda den eviga!
öfverensstämmelsen och följdriktigheten af Hans
visa. anordningar, måste äfven i samma mån
längta att finna skingrade alla tvifvel om sam-,
ma följdriktighet och öfverensstämmelse i den.
uppenbarelse, hvarom kunskapen endast blifvit
oss öfverlemnad genom :de al menniskor berät-
tade eller skrifna urkunderna.
Låtom oss nu se buru kyrkan besvarar dessa
svårigheter. Hon svarar ganska rätt, att allt
det der sker på ett outransakeligt sätt, hvilket
menniskans förnuft icke äri stånd att fatta. Men
minne vi icke här äre komne till en punkt, der
de olika systemerna med någon fördragsamhet
lätt skulle kunna mötas och der man med nå-
son billighet kunda äfverenskomma att stridan