FSA OA CS SES ON SR on ket vore en orimlighet. Man må tillmäta menniskans förmögenheter så litet som möjligt, och hvem medgifver icke hennes oförmåga att inse äfven den minsta af allmaktens hemligheter; men i fråga om begagnandet af bestämda föreställningar låta imedlertid lagarna för sjelfva tankan och språkbegreppen sig icke afvisas; de återkomma tvertom så mycket mera trängande i samma mån som man mera strängt vill följa den bokstafliga tolkningen. Här uppstår följaktligen ett sådant fall, der den troende miste begära en närmare pröfning af urkunderna till stöd för sjelfva sin tro; men imedlertid har Aktor såsora en bland de brottsliga punkterna pmärkt till och med det tvifvel, n framkastat angående äktheten angelierna upptagna slägtregister! Gå vi nu vidare i betraktelsen öfver den andra trosartikelns bokstafslydelse, så ligger en svårighet, hvilken den troende !måste önska att få upplyst, deruti, huru Jesus, såsom sjelf varande et: d Fadren, således äfven allvis och allsmäktig, ide frestas af djefvulen, då, enligt hvad vår nde kateches lärer, en sådan frestelse en kan uppstå genom verlden och vårt eget kött, det vill säga genom syndiga böjelser och exempel. Härvid torde ock få anmärkas, att då ännu vid reformationens början, mångas inbillningskraft sysselsatte sig med djefvulens uppenbarelser i kroppslig personlighet, så att till och med Luther berättar huru han varit anfäkiad af honom, så äro deremot de lärde numera öfverens att anse dessa syner och berättelser mera såsom frukten af en uppeldad fantasi än en verklighet: och säkert skulle ingen nu landsförvisas för det han anser dessa Luthers berättelser såsom följder af en synvilla eller bildliga uttryck af en inre andlig strid. Att Jesus vidare kunde, ehuru sjelf allsmäktig oeh allvis, lida samma kroppsliga plågor som en vanlig menniska, äro allt omständigheter som, i bokstafiig mening uppfattade, åstadkomma motsägelser inför de vanliga lagarna för tankan. Samma svårighet, samma behof för den tänkandes tro att upplysas uppstår i följd af den bokstafliga lydelsen af Jesu nederstigande till helvetet, Hans uppstigande till himmelen och Hans sittande på Guds Faders högra hand. I det förstnämnda hänseendet äro nämligen äfven theologerne numera ense derom, att med Helvetet icke kan förstås något visst rum under jordytan, dit Jesus följaktligen behöfde stiga ned, såsom man föreställde sig enligt den äldre tidens inskränktare begrepp om verldsbyggnaden eller enligt den Grekiska och Romerska Mytologien i legenderna om Plutos rike, Acheron eller Orehus, m. m.; i det andra hafva naturvetenskaperna satt utom allt tvifvel att hvad vi vanligen kalla himmel, i fysisk mening består närmast jordytan af den luftkrets, som omgifver vår planet och utanför densamma af den rymd, hvari verldskropparna röra sig; och i afseende på det. tredje möter oss den omständigheten, att vår antagna kateches lärer, att Gud är en ande, således icke någon kroppslig varelse. Men en okroppslig varelse, en ande kan. hvarken sägas hafva någon hand eller någon högra eller vänstra sida, och en svårighet för tron uppstår således, om man. skall följa bokstafven, och ej får tillåta sig annan tolkning, huru Jesus kan sitta till höger om ett väsende, för hvilket något höger eller venster icke existerar, utan som är allestädes närvarande. Dessutom ökas denna bokstafstolkningens svårighet på detta ställe äfven af den slutföljden från treenighetsbegreppet, att då Jesus är ett med fadren, så skulle han äfven med detsamma sitta till höger om sig sjelf eller på sin egen högra band. En del taga uttrycket, att Kristus sitter på fadrens högra hand, så bokstafligt, som det läses; för dem och således äfven för Aktor, i händelse han ännu läser katechesen på samma sätt som i barndomen, är det således redan en förnekelse af evangeliska läran, då man går så långt från bokstafliga lydelsen, att man med bögra hand förstår högra sidan: Jag har varit något vidlyftig i framläggandet af dessa frågor, emedan jag ansett det nödvändigt att visa några af de svårigheter; hvartill den bokstafliga tolkningen gifver anledning och som den tänkande menniskan ovilkorligen någongång för sig sjelf begär att få upplösta. för att vinna ett stöd för den lefvande tron. Och det är icke lättsinnigheten som gör dessa frågor. Lättsinnigheten kan tvärtom vara liknöjd om deras besvarande. Nej, just det fromma, det af sann religiositet uppfyllda sinnet, i samma mån. det sträfvar att höja sig till insigt om Guds väsende, och i erfarenheten om de yttre, förnimbara tingen lär sig inse och vörda den eviga! öfverensstämmelsen och följdriktigheten af Hans visa. anordningar, måste äfven i samma mån längta att finna skingrade alla tvifvel om sam-, ma följdriktighet och öfverensstämmelse i den. uppenbarelse, hvarom kunskapen endast blifvit oss öfverlemnad genom :de al menniskor berättade eller skrifna urkunderna. Låtom oss nu se buru kyrkan besvarar dessa svårigheter. Hon svarar ganska rätt, att allt det der sker på ett outransakeligt sätt, hvilket menniskans förnuft icke äri stånd att fatta. Men minne vi icke här äre komne till en punkt, der de olika systemerna med någon fördragsamhet lätt skulle kunna mötas och der man med nåson billighet kunda äfverenskomma att stridan