NORGE. Den fest som den 44 Sept. gafs i Christianis åt Professor Sverdrup, hvilken nu lemnat sir lärarebefattning vid universitetet, förskönade: genom ett fackeltåg af studenterne. Då tåge ankommit till Professorns boning tolkade Theol Kand. Monrad deras afsked och välönskan för den gamle, agtade läraren, hvilkens verksamhej för Noriges närvarande statsförfattning tillvunnit honom alla hans medborgares erkänsla. Har slutade med dessa ord: Liksom vi derföre för vårt fädernesland och vårt universitet icke veta någon bättre önskan, än att Sverdrups anda mi hvila öfver hans efterföljare: så kunna vi endast öfver dig, hedervärde gråhårsman, nedkalla himlens bästa välsignelse. Gud göre din afton blid och belönej den med rika frugter af de frön du utsått. Hr Sverdrups svar innehöll er förträfflig teckning af veteuskapsmannens förnämsta pligt: att söka sanningen. Då han öfvergick till talet om sin poiitiska verksamhet år 4844, framställde han med modesti denna, såsom ett tidens foster, emedan han endas! uppträdt som den allmänna röstens organ i ett ögonblick, då ingen Norrman tvekade i valet mellan beroende och sjelfständighet, träldom eller frihet. Han lyckönskade landet, till att bafva vunnit den sista, men lade enhvar på bjertat, att det säkraste medlet till att bevara den var upplysningens utbredande,, 0. s. v.