NORGE.
Den fest som den 44 Sept. gafs i Christianis
åt Professor Sverdrup, hvilken nu lemnat sir
lärarebefattning vid universitetet, förskönade:
genom ett fackeltåg af studenterne. Då tåge
ankommit till Professorns boning tolkade Theol
Kand. Monrad deras afsked och välönskan för
den gamle, agtade läraren, hvilkens verksamhej
för Noriges närvarande statsförfattning tillvun-
nit honom alla hans medborgares erkänsla. Har
slutade med dessa ord: Liksom vi derföre för
vårt fädernesland och vårt universitet icke veta
någon bättre önskan, än att Sverdrups anda mi
hvila öfver hans efterföljare: så kunna vi en-
dast öfver dig, hedervärde gråhårsman, nedkalla
himlens bästa välsignelse. Gud göre din afton
blid och belönej den med rika frugter af de
frön du utsått. Hr Sverdrups svar innehöll er
förträfflig teckning af veteuskapsmannens för-
nämsta pligt: att söka sanningen. Då han öf-
vergick till talet om sin poiitiska verksam-
het år 4844, framställde han med modesti den-
na, såsom ett tidens foster, emedan han endas!
uppträdt som den allmänna röstens organ i ett
ögonblick, då ingen Norrman tvekade i valet
mellan beroende och sjelfständighet, träldom
eller frihet. Han lyckönskade landet, till att
bafva vunnit den sista, men lade enhvar på
bjertat, att det säkraste medlet till att bevara
den var upplysningens utbredande,, 0. s. v.