dogheter, under hvilka äfven, enligt Suadströms oc!
Lindqvists uppgifter, berörde brott blifvit begånget
dels icke finnas. och dels uti denna sak, som å li
går och der först Sundström och sedan Lindqvis
bekänt sig hafva ifrågavarende dråp föröfvat, följ
aktligen icke kunna anses innefatta en så tillförlit
lig bevisning, att, utan afseende å den ena bekän
nelsen, den andra är, på sätt sista momentet i 34
IV af 47 Kap. Rättegångsbalken bjuder, fulleliger
styrkt; alltså och i förmågo af nyssåberopade jem
förd med 20 8 i samma kapitel, fann Rätten hvar
ken Sundström eller Lindqvist böra i denna del! til
saken fållas. För mordbrandförsöket m. m. dömde:
Sundström till 30 par spö.
En af KämnersRättens ledamöter, Notarien Mon.
telius, var skiljaktig och ansåg Lindqvists uppgiftei
vederlagde af Flintas, Holsts och Morens berättelser
och att Sundströms första bekännelse, den han vid
hållit vid polisförhören, inför KämnersRitten, Hof.
Rätten och hos Kongl. Maj:t, vore styrkt af Ben.
nicks, Holsts och Lagerholms berättelser, samt at
Sundströms sednare förklarande, för sig sjelf be
traktadt, saknade all sannolikhet och ytterligare för.
lorade all trovärdighet deraf, att Sundström, redar
samma afton då dråpet skedde, erkänt att han till
fogat Gadd nämnde sår. Bemälte ledamot fann der
före Lindqvist ej kunna vara Gadds bareman, utar
att Sundström derom vore lagligen förvunnen, i följe
hvaraf han frikände Lindqvist, men dömde Sund
ström för dråpet å Gadd! m.1 m., på grund af åbe
ropade lagrum, att i ena bat mista lifvet genom
halsbuggning.
Svea Hofrätt meddelade den 22 sistl. Decemhe:
följande utslag: att ehuru Sundström och Lindqvis
afgifvit ofvanberörde mot bvarandra stridiga bekän.
nelser, likväl och som ej mindre Flinta på allagc
ed vitsordat, aw Lindqvist, efter det han vid om-
förmälde tillfälle nere vid porten sårat Gadd i an
sigtet, hvarken då Gadd mot Lindqvist kastade sten-
kruset, eller eljest under det Gadd flydde undan
öfver gården framåt fabriken, varit Gadd så nära
att Lindqvist kunnat tilifoga honom såret i sidan,
är äfven arbetsfångarne Morån och Holst, utan ed.
upplysningsvis hörde, berättat, Mren: att då Gadd.
sårad i ansigtet, flydde undan, tagande vägen öfver
stenmuren. Moren, som vid det tiilfälle muren a:
Gadd öfverstegs och kruset kastades emot Lindqvist
stod för ändan af stenmuren så nära Gadd. att sten-
kruset kastades tätt förbi Morån, bestämdt sett Lind-
qvist dervid på minst 2 alnars afstånd från Gadd
så att Gadd då icke kunnat af honom skadas, och
att Gadd derefter och intill dess han kom in i fa-
brikshuset, varit på så långt afstånd ifrån Lindqvist
att denne icke heller kunnat då såra honom; och
ffrolst, att han, som från det ögonblick Lindqvist
sårade Gadd i ansigtet, oupphörligen haft Lindqvis
i ögnasigte intilldess Gadd inkom i fabriksbuset
funnit Gadd, under det han öfver gården förföljdes
af Lindqvist och Sundström, oafbrutet vara på flera
alnars sfstånd från Lindqvist, samt först i sjelfvs
dörren till fabrikshuset erhålla ett hugg i högra si-
dan och dervid yttra jemmerrop, utan att likväl Holst
kunde bestämdt uppgifva hvilken af de förföljande
tillfogat honom hugget; alltså och enär följaktligen
Lindqvists uppgift, att han, under det Gadd var uppe
å ofvanomförmälde mur, skulle tillfogat honom döds-
såret, blifvit af nämnde, dels edeligen, dels utan ed
hörde personer mottsagd, men den bekännelse, som
Sundström inför Kämnersrätten under den i måle:
först hällne ransakning fritt och otvunget afgifvit,
samt sedermera under den tid målet hos Kongl. Hof-
Rätten och hos Kel. M:t handlades, på sätt hans
böneskrifter utvisa, oupphörligt vidhållit, styrkes a!
Flintas, Morens och Holsts äfvensom åtskilliga andra
per oners intyganden, de der utmärka, dels att Sund-
ström vid ifrågavarande tillfälle öfver gården för-
följde Gadd in i fabrikshuset; dels att dödssåret, först
efter det Gadd dit inkommit, blifvit honom tillfo-
gadt; och Sundström i öfrigt icke gittat göra san
nolikt, att han skulle, för att freda en annan fånge
från misstanka att vara Gadds baneman, falskeliger
åtagit sig ifrågavarande brott; ty och då vid jem-
förelse af desse och öfrige i målet inlupne omstän-
digketer Sundströms återkallelse af hvad han i öf-
verensstämmelse med utredda förhållanden inför Rätta
frivilligt erkänt, och Lindqvists, med föranledande a!
samma återkallelse, gjorda förklaranden icke förtjena
afseende, finner Kongl. Hofrätten det icke kunne
antagas, att Lindqvist, vid det af honom uppgifna
tillfälle, gifvit (Gadd dödssåret, utan deremot Sund-
ström vara lagligen förvunnen att hafva mera-
nämnde afton, i .afsigt att skada göra, förföljt
Gadd och med knif tillfogat honom det sär i
högra sidan, af hvilket Gadd. enligt läkarens in-
tygande, ovilkorligen ljutit döden. I följd dera:
frikände Hofrätten Lindqvist från dråpet å Gadd
men dömde Sundström, att derföre, samt för mord-
brandförsöket, och våldet å redskapen, på grund a!
11 kap. 4 8, 20 kap. 43 , 24 kap. 4 och 8 SG.
39 kap. 2 och 61 kap. 4 missgerningsbalken
och förklaringen den 923 Mars: 1808, att i ena
bot mista. lifvet genom halshuggning. Högsta. Dom-
stolen, hos hvilken Sundström sökte ändring, för-
klarade, genom utslag den 42 sistlidne Maj, Hof
rättens utslag lagligen grundadt.
Sundström har sedermera sökt nåd, men Hogste
Domstolen afstyrkte den, och Kougl Majt förkla.
rade den 24 sistlidne Juli, att den icke kunde med-
delas. i
— Sundström är född 1848, har en gång blifvit straf.
fad för stöld. och- 9 gängor såsom försvarslös insat!
och sednast år; korrektionsinrättningen. — Lindqvis