dogheter, under hvilka äfven, enligt Suadströms oc! Lindqvists uppgifter, berörde brott blifvit begånget dels icke finnas. och dels uti denna sak, som å li går och der först Sundström och sedan Lindqvis bekänt sig hafva ifrågavarende dråp föröfvat, följ aktligen icke kunna anses innefatta en så tillförlit lig bevisning, att, utan afseende å den ena bekän nelsen, den andra är, på sätt sista momentet i 34 IV af 47 Kap. Rättegångsbalken bjuder, fulleliger styrkt; alltså och i förmågo af nyssåberopade jem förd med 20 8 i samma kapitel, fann Rätten hvar ken Sundström eller Lindqvist böra i denna del! til saken fållas. För mordbrandförsöket m. m. dömde: Sundström till 30 par spö. En af KämnersRättens ledamöter, Notarien Mon. telius, var skiljaktig och ansåg Lindqvists uppgiftei vederlagde af Flintas, Holsts och Morens berättelser och att Sundströms första bekännelse, den han vid hållit vid polisförhören, inför KämnersRitten, Hof. Rätten och hos Kongl. Maj:t, vore styrkt af Ben. nicks, Holsts och Lagerholms berättelser, samt at Sundströms sednare förklarande, för sig sjelf be traktadt, saknade all sannolikhet och ytterligare för. lorade all trovärdighet deraf, att Sundström, redar samma afton då dråpet skedde, erkänt att han till fogat Gadd nämnde sår. Bemälte ledamot fann der före Lindqvist ej kunna vara Gadds bareman, utar att Sundström derom vore lagligen förvunnen, i följe hvaraf han frikände Lindqvist, men dömde Sund ström för dråpet å Gadd! m.1 m., på grund af åbe ropade lagrum, att i ena bat mista lifvet genom halsbuggning. Svea Hofrätt meddelade den 22 sistl. Decemhe: följande utslag: att ehuru Sundström och Lindqvis afgifvit ofvanberörde mot bvarandra stridiga bekän. nelser, likväl och som ej mindre Flinta på allagc ed vitsordat, aw Lindqvist, efter det han vid omförmälde tillfälle nere vid porten sårat Gadd i an sigtet, hvarken då Gadd mot Lindqvist kastade stenkruset, eller eljest under det Gadd flydde undan öfver gården framåt fabriken, varit Gadd så nära att Lindqvist kunnat tilifoga honom såret i sidan, är äfven arbetsfångarne Morån och Holst, utan ed. upplysningsvis hörde, berättat, Mren: att då Gadd. sårad i ansigtet, flydde undan, tagande vägen öfver stenmuren. Moren, som vid det tiilfälle muren a: Gadd öfverstegs och kruset kastades emot Lindqvist stod för ändan af stenmuren så nära Gadd. att stenkruset kastades tätt förbi Morån, bestämdt sett Lindqvist dervid på minst 2 alnars afstånd från Gadd så att Gadd då icke kunnat af honom skadas, och att Gadd derefter och intill dess han kom in i fabrikshuset, varit på så långt afstånd ifrån Lindqvist att denne icke heller kunnat då såra honom; och ffrolst, att han, som från det ögonblick Lindqvist sårade Gadd i ansigtet, oupphörligen haft Lindqvis i ögnasigte intilldess Gadd inkom i fabriksbuset funnit Gadd, under det han öfver gården förföljdes af Lindqvist och Sundström, oafbrutet vara på flera alnars sfstånd från Lindqvist, samt först i sjelfvs dörren till fabrikshuset erhålla ett hugg i högra sidan och dervid yttra jemmerrop, utan att likväl Holst kunde bestämdt uppgifva hvilken af de förföljande tillfogat honom hugget; alltså och enär följaktligen Lindqvists uppgift, att han, under det Gadd var uppe å ofvanomförmälde mur, skulle tillfogat honom dödssåret, blifvit af nämnde, dels edeligen, dels utan ed hörde personer mottsagd, men den bekännelse, som Sundström inför Kämnersrätten under den i måle: först hällne ransakning fritt och otvunget afgifvit, samt sedermera under den tid målet hos Kongl. HofRätten och hos Kel. M:t handlades, på sätt hans böneskrifter utvisa, oupphörligt vidhållit, styrkes a! Flintas, Morens och Holsts äfvensom åtskilliga andra per oners intyganden, de der utmärka, dels att Sundström vid ifrågavarande tillfälle öfver gården förföljde Gadd in i fabrikshuset; dels att dödssåret, först efter det Gadd dit inkommit, blifvit honom tillfogadt; och Sundström i öfrigt icke gittat göra san nolikt, att han skulle, för att freda en annan fånge från misstanka att vara Gadds baneman, falskeliger åtagit sig ifrågavarande brott; ty och då vid jemförelse af desse och öfrige i målet inlupne omständigketer Sundströms återkallelse af hvad han i öfverensstämmelse med utredda förhållanden inför Rätta frivilligt erkänt, och Lindqvists, med föranledande a! samma återkallelse, gjorda förklaranden icke förtjena afseende, finner Kongl. Hofrätten det icke kunne antagas, att Lindqvist, vid det af honom uppgifna tillfälle, gifvit (Gadd dödssåret, utan deremot Sundström vara lagligen förvunnen att hafva meranämnde afton, i .afsigt att skada göra, förföljt Gadd och med knif tillfogat honom det sär i högra sidan, af hvilket Gadd. enligt läkarens intygande, ovilkorligen ljutit döden. I följd dera: frikände Hofrätten Lindqvist från dråpet å Gadd men dömde Sundström, att derföre, samt för mordbrandförsöket, och våldet å redskapen, på grund a! 11 kap. 4 8, 20 kap. 43 , 24 kap. 4 och 8 SG. 39 kap. 2 och 61 kap. 4 missgerningsbalken och förklaringen den 923 Mars: 1808, att i ena bot mista. lifvet genom halshuggning. Högsta. Domstolen, hos hvilken Sundström sökte ändring, förklarade, genom utslag den 42 sistlidne Maj, Hof rättens utslag lagligen grundadt. Sundström har sedermera sökt nåd, men Hogste Domstolen afstyrkte den, och Kougl Majt förkla. rade den 24 sistlidne Juli, att den icke kunde meddelas. i — Sundström är född 1848, har en gång blifvit straf. fad för stöld. och9 gängor såsom försvarslös insat! och sednast år; korrektionsinrättningen. — Lindqvis