då derefter skyndat åter till fabtiken och under vägen, sedan han hunnit ett kört stycke förbi den utskjutande stenmuren, vändt sig om och kastat eu stenkrus mot Lndqvist, som sprungit efter Gadd ända till fabrikeu. Vittnet hade icke bemärkt, om Lindqvist huggit efter Gadd, sedan denne blifvit såräd i ansigtet,. och ej heller hört något klagorop af Gadd, hvarken på gården eller i trappan till fabriken; men vittnet. kunde med säkerhet upplysa, att Lindqvist, hvarken då Gadd kastade kruset ifrån sig eller eljest, under det Gådd sprang öfver gården, varit honom så nära, att han kunnat gifva Gadd såret i sidan. Deremot visste vittnet ej, om detta möjligen kunde hafva skett i porten till fabrikshuset etler derinne. Vittnet kunde ej heller erinra sig hafva varseblifvit Sundström: vid tillfället. Fanjunkaten Elgström har vid ransakningen uppgilvit: alt: Lindqvist vid Kommendants-förhöret, samma afton dråpet skedde å Gadd, först erkänt sig hafva gifvit Gadd begge såren, för det han sqvallrat, men sedan hade Sundström erkänt, att hin gifvit såret i sidan, emedaa Gadd var en stor rackaren; men alt Sundström, kort efter det första ransakningen blifvit afslutad, sagt sin bekännelse vara falsk. och att Lindqvist vore rätta banemannen. Fanjunkåren Elgström och Adjutanten Hr Löjtnanten Georgii uppgåfvo sammanstämmande: att de funnit den öfvertygelse vara band fångarne allmänt rådande, att Lindqvist vore Gadds baneman; samt att Gadd sjelf, vid första förhöret samma afton dråpet föröfvades, påstått, att Lindqvist tilld-tat io om såret i sidan. Detta sednare strider åter mot hvad Gadd, dagen före sin död, den 8 Mars 1859, vid förhör, uppgaf, att han ej visste hvilkendera sårat honom i sidan, men trodde Sundström em det, och Lundberg såsom upphofsman dertill, ehuru Gadd vid tillfället ej sett Lundberg. Ibland de korrektionister, hvilka wlan ed blifvit afaörda, äro följande de väsendtligaste: Arbetsfången Holst, hvilken vid första undersönningen uppgaf, att han hade hört Lindqvist och Sundström flere gånger före händelsen i tysthet samtala med hvarandra, samt sett att de, den 24 Februari på förmiddagen, sins emellan haft ett hemli ghetsfullt samtal. Holst hade äfven sett, huru Lindqvist på fabriksgärden sårat Gadd i ansigtet och af nyfikenhöt sprungit med, då Gadd, förföljd af Lindqvist och en annan person, flytt undan upp i trappan, samt derstädes varseblifvit att den sistnämnde, den Holst sedermera igenkänt vara Sundström, utan att snafva och synbarligen med afsigt, huggit Gadd i högra sidan. Vid andra undersökningen deremot, då Holst blef? underrättad om, att Lindqvist erkänt sig hafva gifvit Gadd knifstynget i sidan, sade Holst: Jag kunde visst ej annat se, än att Sandström tillfogade Gadd hugget i sidan; torde hända dock att mina ögon voro förblindade: men visst vore, att såret gifvits Gadd i trappan,, der Holst för KämnersRättens ledamöter, som höllo denna undersökning på stället, utvisade en blodfläck, 1:, aln högt på väggen, hvilken fläck skulle hafva uppkommit deraf, att blodet sprutat ut då Gadd.fick stynget. Vid tredj: undersökning n ändrade Holst sina uppgifter så vida, att han ej kunde urskilja, hvem som gaf Gadd säret i trappan, emedan Lindqvist och en annan person, som Holst ej igenkänt, der varit begge tätt efter Gadd, hvilken på öfversta trappsteget, eller i sjelfva dörren till fabriksrummet, fått hugget och ropat: aj,, men på gården var Lindqvist på så många alnars afstånd efter Gadd, at! han der KA kunnat såra honom. Holst hade vid tillfället stått på nedersta trappsteget; men kunde för mörkret ej urskilja, bvem den andre af Gadds förföljare var. Arbetsfången Warpman uppgaf vid första ran sakningen, att? han mött Gadd i trappan till fabri ken, dit han förföljdes först e2f Lundberg, sedan af Lundqvist och sist af Sundström, af hvilka Sundström och Lundberg haft blottade knifvar. Just som Gadd hunnit på öfversta trappsteget, hade Warp: man hört Gadd ropa: aj, och i samma ögonblick sött Lundberg sväbga ena armen i luften. Vid andra undersökningen ändrade Warpman i så måtto sina uppgifter, att han sade sig ej hafva blifvit varse Sundström, vid uppträdet i trappan, men väl Lundberg och Lindqvist med blottade knifvar. Arbetsfången Lagerholm bade set först Lindqvist och sedan äfven en annan person, som Lagerholm icke kunde igenkänna, förfölja Gadd upp i trappan till fabriken, der Gadd uppgifvit ett anskri. Arbetsfången Moren afhördes vid sista ransakningen och uppgaf följande: han hade sett Lindqvist vid porten till stengården komma till Gadd, men icke att Lindqvist sårat honom i ansigtet. Derefter Hade Gadd börjat springa ochtagit vägen öfver stenmuren. Just somGadd kommit öfver den, hade han kastat .kruset emot Lindqvist, hvilken då och. sedermera, så länge Gadd var på gården, eller intilldess han hunnit till fabriksbuset varit så långt skiljd från. Gadd, att Lindqvist icke möjligen kunde hinna att skada Gadd, som sedan: sprungit upp till fabrikshuset. Lindqvist sprang efter och röt. såsom Moren uttryckte sig. Moren hade icke hört Gadd skrika och itke sett Sundström i Lindqvists sällskap. Moren påstod sig så mycket säkrare kunna intyga, att, Lindqvist, i det ögonblick Gadd sprang öfver stenmuren och. kastade .kruset, icke kunde skada Gadd, som. Moren. stått helt närs ändan at muren, ech sett att Lindqvist I dettå ögonblick befann sig minst 2 alnar från Gadd. Genöm utslag den 10 sist. Oktober förklarade KämnersRätten, att, som icke något. enda ojäfvigt kk HAT oe i GTA a FR TTR fär