MUSIK.
La Gitane, La Jota, Ta Tirana.
Spanska nationaldanser, utförda af Mad. Taglioni,
arrangerade för pianoforte:
Hvad Skandinaviens dalar ega i sina folkvisor
Venedig i sina barkäroller, de sehweitziska fjällarna
i sina Ranz de vaches, eger Spanien i sina dans
melodier, hvilka på sista tiderna börjat spela en icke
liten roll i verlden, till en början af våra moderna
Terpsichorer införda vid de stora teatrarnas ballet-
ter, samt derefter omskapade för alla möjliga ända-
mål, för baler, för konserter cå la Musard, för re-
gementssmuik och för positiver. Det är någonting yt-
terst originelt i dessa dansanta spanska nationalmelo-
dier, det är en bestämd lokalfärg, som deri uttalar
sig få det mest pittoreska sätt, det är Spaniorens
hela ksrakter och lefnadsfilosofi, sattinoter. Hvilken
eld, hvilken passion, hvilken glödande vällust, hvil
ken spittande glädje i dessa toner, men tillika hvil-
ken stolthet hvilken spotskhet, att jag så må säga!
Det är något af den kastilianska förnämheten, blan-
dad med den moriska blodens värma och entusiasm.
Det kommer nästan dagligen en trasig pojke med
ett rätt dåligt positiv -och spelar cachuchan utanför
mitt fönster, — ni vet, att, alltifrån Mamsell Fjeld-
stedts apparition härstsädes för några år sedan, vi
hafva blifvit ordentligen öfversvämmade af cachu-
chor! — Nå väl, denna cachucha på det gamla po-
sitivet är hjertans ofullständig och dertill icke så
obetydligt skrällig. Men är det min lifliga fantasi,
eller är det icke sparare en förtrollande makt i
denna bundra och hundra gånger hörda melodi, som
redan vid första tonerna förflyttar mig till en allde-
les ny verld? Tralleralleralleralletrall-allerall alla!
Och jag kastar författerepennan ifrån mig, jag glöm-
mer både Bazaren, som skall vara färdig precist
klockan tolf nästa Söndag, och den så kallade stora
Strauss-valsen inför stadens Kämnersrätt, jag ge!
både Hr Backman vid scenen, Hr Höökenberg med