vertygade, alt den sednares tolkningar helt och!
bållet måste beröfva de Straussiska allt förtro-
ende, under det att de Straussiska måste göra
samma verkan på Dupuis; med ett ord: resul-;
tatet af begge tolkningsförsöken skulle blifva ett
fallkomligt upphäfvande af hvarandra. Platsen
vore derigenom fri på nytt, och det berodde;
sedan på våra teologers förmåga att fylla den
med sin lärobyggnad. För dem som icke känna
Dupuis arbete, kan ett så besynnerligt resultat
tyckas otroligt; men vi förmoda, att de bland
våra teologer, som halva sig begge arbetena be-
kanta, icke skola envist bestrida vår åsigt. Du-
puis är, för det första, lika grundhg som Strauss.
Det är sannt att han är Fransman och Strauss
Tysk; men händer det någon gång, att Frans-
männen slå sig på grundlighet, så gå de lika
långt deri som någon annan nation. Hans lär-
domsapparat är icke mindre djup och vidtom-
fattande. Hans tolkningssätt är slutligen all-
deles detsamma som det Straussiska, hvad me-
toden angår, det är mythiskt, men detta i långt
vidsträcktare mening än den Tyske teologens:
Då Strauss förklarat vissa delar af de evangeliska
berättelserna för legender eller mythologiska sa-
gor, förklarar Dupuis dem för sådana samtligen.
Afven ban nekar icke den bistoriska berättelsen
om Christi lefnad; men allt det underbara deri,
och till och med den annars likgiltiga omstän-
digheten af tiden då vissa naturliga tilldragelser
i hans lefnadslopp inträffat, får hos Dupuis sin
serskilda mythologiska förklaring och påstås vara
af berättarne passad efter vissa förut tillvarande
begrepp, som genom tidsomständigheterna skulle
symboliseras. Om läsaren har hos Strauss trott
sig få veta, att Christus var den störste bland
alla profeter och sedolärare, grundläggaren till
all sann humanitet och derigenom mennisko-
slägtets frälsare från egoismen, förtrycket och
orättvisan, och om han tyckt sig finna allt detta
ådagalagdt med stor skarpsinnighet och den
grundligaste lärda forskning; så skall han finna
Dupuis använda lika mycken skarpsinnighet och
lika vidsträckt lärdom, för att ådagalägga, att
Christus är en mytologisk person, en annan my-
tologisk framställning af Hinduernas Krishna,
Tibetanernas Budda, Egyptiernas Osiris, Elevsi-
niernas Jacchos, allesammans uppenbarelser af
gudomligheter i menniskoskapnad och födda af
jungfrur, allesammans dödande draken, ormen
eller något annat vidunder, alla lidande för det
rätta och goda, och allesammans betecknande
— solen och hennes skiften: hennes och det
nya ljusets födelse vid jultidens solstånd, hennes
seger öfver mörkret vid vårdagsjemningen, un-
der vädurens stjernbild, hennes högsta fullkom-
lighet vid sommarsolståndet på Johannis Döpa-
rens dag, hennes ingång i jungfruns stjernbild,
som med sin häl trampar på stjernbilden, or-
men, hvilken tycks stinga den i hälen; och så
allt vidare. Dupuis har från sin astronomiska
synpunkt öfverskådat alla ordnade culters högtids-
dagar och jemfört deras mythologiskt berättade an-)
ledning med solens ställning ibland stjernbilderne
vid samma årstider, och trott sig på himlahvalfvet
upptäcka ursprunget dertill, med lika många lär-
da skäl, som Strauss användt för att mythiskt
förklara de kristna religions-urkundernas mi-
rakler i en mera mensklig och moralisk mening.
Den, som läser och begrundar begge dessa my-
thiska försök och finner dem begge beledsagade
med så många klyftiga deduktioner och sakrika
citationer, kan svårligen undgå att göra sig den
frågan: hvilken af dem har rätt? — Och då
det visar sig att detta ej kan besvaras med den
tillgång på upplysningar, som verlden ännu äger, !
torde denna fråga oftast följas af en annan: i
månne de kanske hafva orätt begge två? —
Om nu den:sednare frågan skulle blifva slut-;
följden af jemförelsen emellan den hedniskt tän- ;
kande Dupuis och den kristligt tviflande Strauss,
så skulle man väl kunna säga, att djefvulen här
vore utdrifven genom belzebub. H
Det är sagdt i det föregående af denna upp-!
sats, alt erfarenheten redan vitsordat en dylik
verkan af Dupuis skrift. Det var under sednare
epokeri af den så kallade restaurationen i Frank-
rike.: Dupuis arbete had? aldraförst utkommit
under de första åren af republiken, och fick icke
omtryckas hvarken under den konsulariska sty-
relsen eller kejsartiden. Under Ludvig XVIH
fästade regeringen icke någon för de politiska
förhållanderna väsendtlig vigt vid religionsför-
hållanden; Dupuis skulle då svårligen ha funnit
många läsare, och omtrycktes derföre ej heller.
Men under Carl X, då Jesuitismens inflytande
började blifva alltför märkbart och hyckleriet
väpnade sig emot de politiska friheterna, sökte
oppositionen upp detta redan bortglömda be-
lägringshatteri emot allt. hvad traditionell cult
heter; man utgaf Dupuis arbete i en ny upp-
laga och tillika ett populärt sammandrag deraf.
Att tidsomständigheterna förskaffade läsare der-
åt, derpå äro de flera upplagor, som kort tid.
efter hvarandra då utkommo, uppenbara bevis;
men verkan till kristendomens, omstörtande, ja,
till och med till köld mot katolicismen, blef så
ringa, att bigotteriet tilltog i stället för att af-
taga, ända till Juli-revolutionen; och om man;
granskar andan i den sednare Franska litteratu-!
ren, så kan man icke säga, att den varit mer !,
irreligiös än förut; det är tvertom omisskänligt,
att den fordna hånande tonen emot religiös känsla
alldeles försvunnit nu mera, och att de olika
partierna inom denna sfer blifvit mer toleranta
i ömse sider, än förut.
Vr hafva således icke utan all g und af erfa-
;
j
j
Å
j
4
I
Å
Ä
I
j
j