vertygade, alt den sednares tolkningar helt och! bållet måste beröfva de Straussiska allt förtroende, under det att de Straussiska måste göra samma verkan på Dupuis; med ett ord: resul-; tatet af begge tolkningsförsöken skulle blifva ett fallkomligt upphäfvande af hvarandra. Platsen vore derigenom fri på nytt, och det berodde; sedan på våra teologers förmåga att fylla den med sin lärobyggnad. För dem som icke känna Dupuis arbete, kan ett så besynnerligt resultat tyckas otroligt; men vi förmoda, att de bland våra teologer, som halva sig begge arbetena bekanta, icke skola envist bestrida vår åsigt. Dupuis är, för det första, lika grundhg som Strauss. Det är sannt att han är Fransman och Strauss Tysk; men händer det någon gång, att Fransmännen slå sig på grundlighet, så gå de lika långt deri som någon annan nation. Hans lärdomsapparat är icke mindre djup och vidtomfattande. Hans tolkningssätt är slutligen alldeles detsamma som det Straussiska, hvad metoden angår, det är mythiskt, men detta i långt vidsträcktare mening än den Tyske teologens: Då Strauss förklarat vissa delar af de evangeliska berättelserna för legender eller mythologiska sagor, förklarar Dupuis dem för sådana samtligen. Afven ban nekar icke den bistoriska berättelsen om Christi lefnad; men allt det underbara deri, och till och med den annars likgiltiga omständigheten af tiden då vissa naturliga tilldragelser i hans lefnadslopp inträffat, får hos Dupuis sin serskilda mythologiska förklaring och påstås vara af berättarne passad efter vissa förut tillvarande begrepp, som genom tidsomständigheterna skulle symboliseras. Om läsaren har hos Strauss trott sig få veta, att Christus var den störste bland alla profeter och sedolärare, grundläggaren till all sann humanitet och derigenom menniskoslägtets frälsare från egoismen, förtrycket och orättvisan, och om han tyckt sig finna allt detta ådagalagdt med stor skarpsinnighet och den grundligaste lärda forskning; så skall han finna Dupuis använda lika mycken skarpsinnighet och lika vidsträckt lärdom, för att ådagalägga, att Christus är en mytologisk person, en annan mytologisk framställning af Hinduernas Krishna, Tibetanernas Budda, Egyptiernas Osiris, Elevsiniernas Jacchos, allesammans uppenbarelser af gudomligheter i menniskoskapnad och födda af jungfrur, allesammans dödande draken, ormen eller något annat vidunder, alla lidande för det rätta och goda, och allesammans betecknande — solen och hennes skiften: hennes och det nya ljusets födelse vid jultidens solstånd, hennes seger öfver mörkret vid vårdagsjemningen, under vädurens stjernbild, hennes högsta fullkomlighet vid sommarsolståndet på Johannis Döparens dag, hennes ingång i jungfruns stjernbild, som med sin häl trampar på stjernbilden, ormen, hvilken tycks stinga den i hälen; och så allt vidare. Dupuis har från sin astronomiska synpunkt öfverskådat alla ordnade culters högtidsdagar och jemfört deras mythologiskt berättade an-) ledning med solens ställning ibland stjernbilderne vid samma årstider, och trott sig på himlahvalfvet upptäcka ursprunget dertill, med lika många lärda skäl, som Strauss användt för att mythiskt förklara de kristna religions-urkundernas mirakler i en mera mensklig och moralisk mening. Den, som läser och begrundar begge dessa mythiska försök och finner dem begge beledsagade med så många klyftiga deduktioner och sakrika citationer, kan svårligen undgå att göra sig den frågan: hvilken af dem har rätt? — Och då det visar sig att detta ej kan besvaras med den tillgång på upplysningar, som verlden ännu äger, ! torde denna fråga oftast följas af en annan: i månne de kanske hafva orätt begge två? — Om nu den:sednare frågan skulle blifva slut-; följden af jemförelsen emellan den hedniskt tän; kande Dupuis och den kristligt tviflande Strauss, så skulle man väl kunna säga, att djefvulen här vore utdrifven genom belzebub. H Det är sagdt i det föregående af denna upp-! sats, alt erfarenheten redan vitsordat en dylik verkan af Dupuis skrift. Det var under sednare epokeri af den så kallade restaurationen i Frankrike.: Dupuis arbete had? aldraförst utkommit under de första åren af republiken, och fick icke omtryckas hvarken under den konsulariska styrelsen eller kejsartiden. Under Ludvig XVIH fästade regeringen icke någon för de politiska förhållanderna väsendtlig vigt vid religionsförhållanden; Dupuis skulle då svårligen ha funnit många läsare, och omtrycktes derföre ej heller. Men under Carl X, då Jesuitismens inflytande började blifva alltför märkbart och hyckleriet väpnade sig emot de politiska friheterna, sökte oppositionen upp detta redan bortglömda belägringshatteri emot allt. hvad traditionell cult heter; man utgaf Dupuis arbete i en ny upplaga och tillika ett populärt sammandrag deraf. Att tidsomständigheterna förskaffade läsare deråt, derpå äro de flera upplagor, som kort tid. efter hvarandra då utkommo, uppenbara bevis; men verkan till kristendomens, omstörtande, ja, till och med till köld mot katolicismen, blef så ringa, att bigotteriet tilltog i stället för att aftaga, ända till Juli-revolutionen; och om man; granskar andan i den sednare Franska litteratu-! ren, så kan man icke säga, att den varit mer !, irreligiös än förut; det är tvertom omisskänligt, att den fordna hånande tonen emot religiös känsla alldeles försvunnit nu mera, och att de olika partierna inom denna sfer blifvit mer toleranta i ömse sider, än förut. Vr hafva således icke utan all g und af erfa; j j Å j 4 I Å Ä I j j