DEN FÖRSTA SILLEN. )
NOVELL AF ELIE BJERTHET.
IV.
Han behöfde icke gå långt; midtemot 1:uffens
dörr satt på en bundt gamla segel en karl, som
hade framför sig anstalterna till en måltid, be-
stående af kött, torr fisk, färskt bröd, två glas
och ett ölkrus. Han tycktes vänta på någon
för att börja den tarfliga frukosten. Rolly igen-
kände. Leopold Wilkins. Vid denna anblick
ville riddaren kasta sig öfver honom, hvilker
han ansåg för upphofvet till alla sina olyckor
men han var så svag, alt han knappt kunds
taga ett steg utan att stödja sig mot bastinge
ringen. Leopold Wilkins tycktes alldeles icke
blifva varse denna fruktansvärde; utan att rör:
sig ur stället, pekade han på en plats bredvic
sig och sade helt lugnat på Ifolländska:
Vill ni spisa frukost; min herre? Jag vänta
på er.
Riddaren skar tänderna, han fradgades al ra
seri och hans hand sökte mekaniskt efter värj
fästet, men värjan befanns icke på sitt vanlige
ställe, och då Rolly dervid kastade en blick på
sin person, märkte han, att man under hans van-
makt tagit af honom hans granna drägt och ati
han nu befann sig klädd alldeles på samma sät!
som de öfrige matroserne, hvilka han såg här
och der på däcket. Nu kände hans förbittring
ej mer några gränser och han rusade framåt.
för att angripa sin fiende; men Wilkins hade
förmodligen anat denna rörelse och han behöfde
blott göra en enda åtbörd för att omkullkast:
den olycklige Gascognaren öfver de gamla seglen,
som tjemnade honom sjelf till säte.
Antingen detta fall döfvade riddaren eller ga
elt helsosamt lopp åt hans blod, som vreder
drifvit upp åt hufvudet, nog af, han steg up
) Se Aftonbladet N:o 209, 210 och 214, oo