Nå, än sen,; sade matrosen lugnt, vi skola
såga -helt. enkelt att vi misstagit oss, och att då vi
märkte vårt misstag, var det för sent att sätta er
i land igen.
Ack, jag är förlorad, jag är vanärad! ropade
riddaren utan att höra på sjömannen och ka-
stade ängsliga blickar omkring sig.
Simson betraktade honom uppmärksamt ett ö-
gonblick; derefter nalkades han honom ,oeh sa-
de med låg röst, halft skämtande, halft allvar-
samt:
Hvarföre ger ni er också åstad att säga grann-
låter åt unga flickor?
cHvad säger du?
Ingenting,, sade matrosen med en hemlighets-
full. uppsyn.
cAr jag således till slut lekboll för en intrig
sade Rolly med förtrytelse; och man tror då
att jag skall låta släpa mig som ett lam utan att
göra motstånd? En båt kan ännu sätta mig i
land. Jag skall ropa, jag skall skrika ....
Simson, slagskämpen, började skratta; den stac-
kars riddaren hade nemligen allt för högt beräk
nat sina krafter. Han började redan bli blek
och matt; snart föll han tillbaka ned på tågen,
der man först lagt honom, angripen af en häftig
sjösjuka och förlorade allt medvetande ända till
dagningen.
Då han återfick sansningen, var det full dager
och han befann sig liggande på ett slags tält:
säng i ruffen. På de plågor och den svimning,
sjösjukan medfört, hade följt en tung sömn som
länge höll honom sanslös. Också trodde han sig
i början af sitt uppvaknande, dårad af en dröm,
då han såg det besynnerliga ställe dit man fört