danefter icke skall tala vid honom: hon har
dag tagit sin sista lektion.s
aJa,, sade Gudula med ett slags likgiltighel
och likväl kunde man märka den blick af god
förstånd, som hon kastade på Leopold Wilkins
Det är någonting som vi få se, mumlade rid
daren med vrede.
Du sade mig inte, att man i dag kallat di
för att ge dig ditt afsked! sade markisen met
sitt oupphörliga smädelöje.
aDen skrattar bäst som skrattar sist.
Nu hördes ett kanonskott från hamnen, hvil
ket förkunnade att vinden vändt sig och at
flottan således skulle gå under segel.
aNu måste vi resa sade den gamle Archibalc
utan att röra sig från stället.
Låt oss resa, sade Wilkins likaledes.
De slogo helt lugnt askan ur sina pipor och
båda deciderade sig slutligen att stiga upp;köp-
mannen tog sin hatt med de breda borden, Wil-
kins sin ludna mössa och båda lagade sig i ord-
ning att gå ned till hamnen. Gudula fortsatte sin
knyppling, och den gamla Brigitta sin slummer
cFarväl, Gudulay sade Archibald i det han
tryckte en kall kyss på sin dotters panna, hvil-
ken endast för det ögonblicket afbröt sitt arbe-
te och sade:
aGud vare med er, min farl
Modren - vaknade härvid, genom det buller,
som uppstod i kammaren, öppnade ögonen och
såg sig omkring med en nära förskräckt uppsyn.
aJesus myn God! hvad är det då å färde?
frågade hon, utan att likväl röra sig, än mindre
stiga upp ur sin länstol.
Det är ingenting,, sade fadren lugnt; det är
bara vi, som resa. Farväl Brigitta. Vakaöfver
din dotter.
aJag skall inte lemna henne ett enda ögon-
blick), svarade modren, gäspande och utsträc-
kande armarna. som om hon hållit på att åter
insomna.