(Slut fr. gårdagsbl.)
I ordningen efter de författningar, som redan blif-
vit framhållne, följer K. F. angående förändrade
stadganden rörande bysättning. Förredighetens skull
hade det varit önskligt, att denna lag innefattat allt
hvad som rörande bysättning är gällande; men på
redigheten är, dess värre, ej något afseende att vänta.
Det skulle dock varit väl, om blott det, som finnes
i förordningen, vore klart och lättfattligt; men så
är icke förhållandet. När man i 3:e läst, att gäl-
denär, hvars egendom blifvit till borgenärer i kon-
kurs afträdd, ej må bysättas för gäld, som han före
konkursens början gjort, utan i det fall, som i 49
af konkurslagen sägs, när man funnit, att para-
grafen icke med ett enda ord antyder, att denna en
gäldenärs frihet för bysättning är inskränkt till nå-
gon viss tiderymd; så får man i sanning stora ögon,
då man hinner till 4 och der får läsa: För for-
dran, som i gäldenärs korkurs bevakad blifvit, eller
för hvilken han en gång varit bysatt, må ej bysätt-
ning kunna honom sedan åläggas, der borgenär ej
visar skälig anledning, det gäldenär undandöljer till-
gång, som efter konkursen eller bysättningen honom
tillfatlit och till gälds betalning gå bör, samt gälde-
nären i thy fall ej gitter hos K:s Befallningshafvande
eller inför domstol med ed styrka, att han sådan
tillgång ej eger.v Väl tjugu gånger genomläste in-
sändaren dessa 88S, för att se, om icke någonting
antydde, att 3:e gäller, under det konkursen är
anhängig, och den 4:e sedan konkursen blifvit slutad;
men Skriftens ord: Söker och j skolen finna, gingo
ej här i fullbordan. Begge S lära böra gälla både
under och efter konkursen; och när begge parterne
bråkat tillräckligt med sin bevisning, affärdar do-
maren eller exekutorn dem kanhända med det be-
sked, att efter 4 medför visserligen fordringen by-
sättningsrätt, men efter 3:e är gäldenären fri från
bysättning, hvadan ferdringsegaren får vända sig
med sitt bysättningsanspråk mot någon annan, än
gäldenären.
Men nog om den saken! Vi få ej dermed uppe-
hålla oss så länge, att vi förgäta K. F. angående
kroppspliktens utsättande i fängelse vid vatten och
bröd, då förvandling sker i brist af tillgång till böter.
Denna förordning börjar med att antyda såsom all-
män grundsats, att användande af spö: och risstraf-
fen borde upphöra för sådana brott, som få med
penningar försonas och endast i brist deraf ådraga
kroppsplikt. Hade denna grundsats i form af lag
blifvit kungjord, så hade icke någon tvetydighet kun-
nat uppstå, när den borde tillämpas eller icke; men
i stället får man blott veta, att sådan är grunden
för lagen och sedan kungöres lagen sålunda: Åro
efter lag eller serskilde författningar böter ådömde,
i stället för hvilka, vid bristande tillgång hos den
sakfällde, kroppsplikt en f;t 5 Köp. S. B. stadgas
bör, då må icke spö eller ris ådömas, utan skall,
i sådane fall, kroppsplikten alltid utsättas till fän-
gelse vid vatten och bröd, efter de grunder 4 i
nyssnämnde kap. innehåller; dock är härigenom icke
någon ändring gjord i hvad 41:e punkten af Kongl.
Förkl. den 23 Mars 14807 föreskrifver, angående ut-
räkning och förvandling af olika bestraffaingar till!
ett straff.v. Härvid har den lilla omständigheten
undfallit lagstiftaren, att böter finnas, hvilka vid !
bristande tillgång böra förvandlas till spö eller ris
efter annan grund, än 3 kap. S. B. stadgar. Till
exempel böter för andra resan stöld, som: efter 40
kap. 4 och 3 S M. B. böra sålunda förvandlas, att
till det vid sakhad af tillgång ovilkorligen stadgade
belopp af 5 par spö eller 4 par ris lägges så mycket
spö eller ris, som svarar icke mot böterne, utan emot
det stulnas värde. Till hvad slags straff böra nu
böter för stöld andra gångon vid bristande tillgång
förvandlas, antingen efter den i förordn. antydde
allmänna grundsats, till fängelse vid vatten och bröd,
eller efter den förut gällande och, såsom det synes,
ej upphäfda lagen, till spö eller ris? Att denna
fråga är benig nog att lösa, kan ej nekas. Också
har redan åtminstone uti en af rikets Hofrätter vo-
tering just i ett sådant ämne, som det nu framka-
stade, ägt rum.
När en lagparagraf, som redan genom förordnin-
gar, förklaringar, kungörelser eller bref -undergått
väsendtliga förändringar, fått en mera antingen in-
skränkt eller utsträckt betydelse, än den ursprung-
ligen baft, genom en ny lag erhåller en förändrad
lydelse, det vill säga återupplifvas i ett mer eller
mindre lika skick med gamla texten, är det vanligt
och för redighetens :skull ganska nyttigt, att, med
de serskilda författningarnes undanrödjande, den
nya paragrafen så redigeras, att den omfattar allt!
hvad utaf de äldre författningarne bör förblifva gäl-!
lande, men bortkastar allt det öfriga. Den som:
icke får del af lagstiftarens motiver, stadnar: annars .
ofta nog i tvifrel, om hans mening varit; att vid;
gällande kraft bibehålla de serskilda författningarne.
eller icke. I ännu högre grad, än som redan vidl
förordningen om bysättning blifvit anmärkt, hade
det derföre varit önpskligt, att den i K. F. angående
ändringar och tillägg uti en-del lagens rum intagna
nya redaktion af 40 Kap. 6 1 mom. Missgernings-
balken omfattat hela paragrafen och allt hvad som
rörer inbrott i afsigt att stjäla. Den tillfällighet,
att i ingressen till denna förordning .upphäfves en !
äldre Kongl. Förordning rörande ett annat ämne, :
bör visserligen föranleda till uppmärksamhet derpå, :
att den ifrågavarande nya förordningen icke åsyftar
upphäfvande af flere äldre författningar, än. denji.
nämnde, och sålunda indirekt betrygga mot allt
missförstånd; men lagar böra dock ej med flit skrif-
vas så, att man ej kan förstå dem utan vidlyftiga
uträkningar. Om en mindre van domare läser il
texten till ifrågavarande rum i 4734 års lag: Hvar
som bryter sig in i något rum eller hus till att
stjälas etc. och i Kongl. Förklaringen den 23 Mars :
4807, att detta lagens stadgande skall lämpas äfven.
till de händelser, att någon med dyrkar, falska nyc-
klar eller annan list barar sig ingång i sådant bus:
eller rum eller genom våld eller list sönderbryter
eller öppnar skäp, kista, skrin, etc.; om han vidarel
finner, att den nya lagtexten ordagrannt upptager
den gamla, utan att omtala desse serskilde händel-
ser; om han vid jemförelse af allt detta slutar att
meningen varit, att med upphäfvandet af stadgan-
det i 4807 års förklaring återföra lagen till sitt ur-
sprungliga skick; månne han då förtjenar att syn-
nerligen klandras, der han fäller en oriktig dom?
Dock! man kan tröttna vid angenämare syssel-
sättning. än att vandra omkrinc i iuridikens irr-1