(Slut fr. gårdagsbl.) I ordningen efter de författningar, som redan blifvit framhållne, följer K. F. angående förändrade stadganden rörande bysättning. Förredighetens skull hade det varit önskligt, att denna lag innefattat allt hvad som rörande bysättning är gällande; men på redigheten är, dess värre, ej något afseende att vänta. Det skulle dock varit väl, om blott det, som finnes i förordningen, vore klart och lättfattligt; men så är icke förhållandet. När man i 3:e läst, att gäldenär, hvars egendom blifvit till borgenärer i konkurs afträdd, ej må bysättas för gäld, som han före konkursens början gjort, utan i det fall, som i 49 af konkurslagen sägs, när man funnit, att paragrafen icke med ett enda ord antyder, att denna en gäldenärs frihet för bysättning är inskränkt till någon viss tiderymd; så får man i sanning stora ögon, då man hinner till 4 och der får läsa: För fordran, som i gäldenärs korkurs bevakad blifvit, eller för hvilken han en gång varit bysatt, må ej bysättning kunna honom sedan åläggas, der borgenär ej visar skälig anledning, det gäldenär undandöljer tillgång, som efter konkursen eller bysättningen honom tillfatlit och till gälds betalning gå bör, samt gäldenären i thy fall ej gitter hos K:s Befallningshafvande eller inför domstol med ed styrka, att han sådan tillgång ej eger.v Väl tjugu gånger genomläste insändaren dessa 88S, för att se, om icke någonting antydde, att 3:e gäller, under det konkursen är anhängig, och den 4:e sedan konkursen blifvit slutad; men Skriftens ord: Söker och j skolen finna, gingo ej här i fullbordan. Begge S lära böra gälla både under och efter konkursen; och när begge parterne bråkat tillräckligt med sin bevisning, affärdar domaren eller exekutorn dem kanhända med det besked, att efter 4 medför visserligen fordringen bysättningsrätt, men efter 3:e är gäldenären fri från bysättning, hvadan ferdringsegaren får vända sig med sitt bysättningsanspråk mot någon annan, än gäldenären. Men nog om den saken! Vi få ej dermed uppehålla oss så länge, att vi förgäta K. F. angående kroppspliktens utsättande i fängelse vid vatten och bröd, då förvandling sker i brist af tillgång till böter. Denna förordning börjar med att antyda såsom allmän grundsats, att användande af spö: och risstraffen borde upphöra för sådana brott, som få med penningar försonas och endast i brist deraf ådraga kroppsplikt. Hade denna grundsats i form af lag blifvit kungjord, så hade icke någon tvetydighet kunnat uppstå, när den borde tillämpas eller icke; men i stället får man blott veta, att sådan är grunden för lagen och sedan kungöres lagen sålunda: Åro efter lag eller serskilde författningar böter ådömde, i stället för hvilka, vid bristande tillgång hos den sakfällde, kroppsplikt en f;t 5 Köp. S. B. stadgas bör, då må icke spö eller ris ådömas, utan skall, i sådane fall, kroppsplikten alltid utsättas till fängelse vid vatten och bröd, efter de grunder 4 i nyssnämnde kap. innehåller; dock är härigenom icke någon ändring gjord i hvad 41:e punkten af Kongl. Förkl. den 23 Mars 14807 föreskrifver, angående uträkning och förvandling af olika bestraffaingar till! ett straff.v. Härvid har den lilla omständigheten undfallit lagstiftaren, att böter finnas, hvilka vid ! bristande tillgång böra förvandlas till spö eller ris efter annan grund, än 3 kap. S. B. stadgar. Till exempel böter för andra resan stöld, som: efter 40 kap. 4 och 3 S M. B. böra sålunda förvandlas, att till det vid sakhad af tillgång ovilkorligen stadgade belopp af 5 par spö eller 4 par ris lägges så mycket spö eller ris, som svarar icke mot böterne, utan emot det stulnas värde. Till hvad slags straff böra nu böter för stöld andra gångon vid bristande tillgång förvandlas, antingen efter den i förordn. antydde allmänna grundsats, till fängelse vid vatten och bröd, eller efter den förut gällande och, såsom det synes, ej upphäfda lagen, till spö eller ris? Att denna fråga är benig nog att lösa, kan ej nekas. Också har redan åtminstone uti en af rikets Hofrätter votering just i ett sådant ämne, som det nu framkastade, ägt rum. När en lagparagraf, som redan genom förordningar, förklaringar, kungörelser eller bref -undergått väsendtliga förändringar, fått en mera antingen inskränkt eller utsträckt betydelse, än den ursprungligen baft, genom en ny lag erhåller en förändrad lydelse, det vill säga återupplifvas i ett mer eller mindre lika skick med gamla texten, är det vanligt och för redighetens :skull ganska nyttigt, att, med de serskilda författningarnes undanrödjande, den nya paragrafen så redigeras, att den omfattar allt! hvad utaf de äldre författningarne bör förblifva gäl-! lande, men bortkastar allt det öfriga. Den som: icke får del af lagstiftarens motiver, stadnar: annars . ofta nog i tvifrel, om hans mening varit; att vid; gällande kraft bibehålla de serskilda författningarne. eller icke. I ännu högre grad, än som redan vidl förordningen om bysättning blifvit anmärkt, hade det derföre varit önpskligt, att den i K. F. angående ändringar och tillägg uti en-del lagens rum intagna nya redaktion af 40 Kap. 6 1 mom. Missgerningsbalken omfattat hela paragrafen och allt hvad som rörer inbrott i afsigt att stjäla. Den tillfällighet, att i ingressen till denna förordning .upphäfves en ! äldre Kongl. Förordning rörande ett annat ämne, : bör visserligen föranleda till uppmärksamhet derpå, : att den ifrågavarande nya förordningen icke åsyftar upphäfvande af flere äldre författningar, än. denji. nämnde, och sålunda indirekt betrygga mot allt missförstånd; men lagar böra dock ej med flit skrifvas så, att man ej kan förstå dem utan vidlyftiga uträkningar. Om en mindre van domare läser il texten till ifrågavarande rum i 4734 års lag: Hvar som bryter sig in i något rum eller hus till att stjälas etc. och i Kongl. Förklaringen den 23 Mars : 4807, att detta lagens stadgande skall lämpas äfven. till de händelser, att någon med dyrkar, falska nycklar eller annan list barar sig ingång i sådant bus: eller rum eller genom våld eller list sönderbryter eller öppnar skäp, kista, skrin, etc.; om han vidarel finner, att den nya lagtexten ordagrannt upptager den gamla, utan att omtala desse serskilde händelser; om han vid jemförelse af allt detta slutar att meningen varit, att med upphäfvandet af stadgandet i 4807 års förklaring återföra lagen till sitt ursprungliga skick; månne han då förtjenar att synnerligen klandras, der han fäller en oriktig dom? Dock! man kan tröttna vid angenämare sysselsättning. än att vandra omkrinc i iuridikens irr-1