de: Nils Nilsson, ni skall icke hafva en sådan ön-
skan öfver eder nästa! Dessutom, när man besin-
nar edra förra gerningar, så är det troligt att Mes-
;enius har rätt.ov Messenius sade: Jag besvär
der, Nils Nilsson, att tala sanningen. Hennes.ma-
estät har lofvat, det ingen mer än jag skall härvid
ida. Drag eder till minnes! Har ni icke många
sånger sagt: Gud nåde oss för den grefve Magnus?
Har ni icke sagt, att ni vägrat antaga adelskapet;
y ni hoppades under prinsens regering komma
ram i verlden sådant förutan? Och då jag visade
eder Wurtzers bref om smädeskriften, önskade ni
ju, att prinsen måtte fatta mod! Nils Nilsson sva-
rade, patt brefvet hade visserligen han så väl som
många andra sett. Det öfriga vore osannt; han
hade också blott en och annan gång träffat Messe-
nius, som då slamrat och pratat allehanda.s Mes-
senius sade: Jag ljuger icke. Jag har ofta varit
hos eder, Nils Nilsson, och druckit mig rus. Ni är
en patriot af just samma ull som jag. Men jag ber
eder. bättra sådant och se på eder syssla, och icke
på det, som är öfver eder. Ni bör besinna, att det
ir icke borgmästare utan riksens råd, som det till-
kommer att i regeringen biträda vår nådiga drott-
ning.. Nils Nilsson svarade: Det är rätt, att en
hvar bör akta på sitt embete, och ej bekymra sig
om en annans; deruti hafva både jag och ni Mes-
senius felat. För öfrigt, tillade han, hade jag nog
mod att bekänna, om jag visste mig skyldig. Nu
måste jag, enligt med sanningen neka. Han kunde
icke heller om någonting öfverbevisas.
Annu en angifvelse återstod, och det visserligen
den svåraste, Messenius, sonen, hade bekänt, att
han åt en Nils Kristofersson utlemnat ett exemplar
af smädeskriften, Måhända var denne en son till
Kristofer i Fors och bror åt den flicka, vid hvilken
unga Messenius var fästad med så häftig kärlek,
och hos hvars slägt han derföre önskade vinna an-
seende som en betydande man. Det besynnerliga
är, att om denne så hårdt angifna medbrottsling
icke den ringaste undersökning verkställdes: Kan-
hända var han den förrädiske vän, som enligt
några berättelser först för drottningen och öfver-
ståthållaren röjde hela företaget.
OM MESSENIERNAS DÖD.
Båda Messenierna hade afgifvit sådana bekännel-
ser, att de kunde lagligen fällas till döden; till och