Fors. Sedan riksdagen var harm känd, som ytterlig
missnöjd och dertill obetänksam och hetlefrad. Nt
blef han, serdeles af den yngre Messenius, angifven
för en mängd häftiga och upproriska utlåtelser; t.
ex. ;han hade talat om de förra bondekrigen, och
att sådana åter kunde uppstå. Han hade önskat
följa adeln till torget, såsom. år 1600 skedde i Lin-
köping. De flesta, värsta och dertill de orimligaste
rykten, som unga Messenius i smädeskriften insatt,
hade han hört af herr Kristofer; t. ex. shur hög-
adeln först ämnat låta prinsen i. Tyska kriget dö.
das, sedan på Jakobsdal med förgift afdagatagas
att man med flit försummat drottningens uppfo:
stran; 0. 8. v. Kristofer nekade nästan till all
och begynte gråta öfver pett så oförskyldt förtal.
Messenius, fadern, begynte dervid äfven på sin sida
gråta och beklaga, att han så nära sin död skull
nödgas träta mot en prest.. Kristofer kunde imed
lertid icke öfverbevisas om någonting annat än o
försigtigt och obetänksamt tal. Han fick till läpp
gäld några veckors fängelse och en allvarsam skra:
pa. hvarefter man tillät honom resa hem igen.
Äfven mot riksrådet Bengt Skytte förekommo gan.
ska svåra angifvelser; men han vistades för närva:
rande på utrikes ort. Man måste derföre uppskjut:
hans rättegång; hvarom mera framdeles.
Svårast blef det med borgmästaren Nils Nilsson
Svårt för regeringen: ty Nils Nilsson hade blanc
borgerskapet så stort anhang, att när han i börjat
af rättegången sattes i häkte, ansåg man nödigt at
fördubbla vakterna; hvarföre man äfven sedermer
lemnade honom friheten mot skriftligt löfte att e
rymma. Svårt blef det ock för Nils Nilsson sjel!
Han var den, som förnämligast ledt ofrälsestånder
under 4650 års riksdag. Han hade också vägra
antaga det adelskap. hvarmed motpartiet sökte ned
muta hans stämma. Nu blef han af Messenius, fa
dern, besvärad med de farligaste beskyllningarna
nemligen att hafva önskat uppror och regements:
förändring. Borgmästaren svor och nekade dertill
Messenius sade: Hvad jag säger, är sannt, och jag
är beredd att derpå dö, samt inför Guds domsto
mina ord ansvara. Jag har visserligen talat en hoj
galenskap men ni har mött mig med lika språk.
Borgmästaren svor, att det var osannt. Messeniu
svarade: Jag vill brinna i h—t, om det icke ä
sannt. Borgmästaren sade: Jag önskar, att n
redan brunne i b—to Då afbröt Kristina, sägan