hans vilja tecknadt. Ingen annan, än författarn
i Statstidningen kan rimligen vara så dum att
skrifva falska namnsedlar, emedan sådane aldrig
behöfvas, enär man har frihet att alldeles ute-
sluta namnet eller skrifva ett fingeradt namn.
Likasom boktryckarn icke kan veta hvad han
får i namnsedeln, som honom förseglad tillstäl-
les, så behöfva de två personer, som till bok-
tryckarns säkerhet påteckna namnsedeln, alldeles
icke veta, eller ingå i ransakning om, hvem som
är verklige författarn eller ursprunglige utgifvarn
till den skrift, för hvilken de påtecknat namn-
sedeln; det är för dem nog, att denne person
sjelfmant i namnsedeln uppgifvit sig vara utgif-
vare, och de behöfva blott vara säkra på, att
denne icke, utan laga förfall, uteblifver, i hän-
delse af åtal. Sålunda är det ju mycket möj-
ligt, att sjelfva erkebiskopen i hemlighet kun-
de vara utgifvare af det nu , åtalade samwan-
draget af Strauss, ty det kan ju hända, att han
på detta sätt velat väcka våra teologer till verk-
samhet och gifva dem något att fundera på.
Känner tryckfrihetslagen benämningarne wöf-
versättare och eförläggarenr, och har den
någorstädes ålagt dem författareansvar? Jo, väl
känner tryckfrihetslagen båda benämningarne och
har till och med stadgat åtskilligt till förmån
för både öfversättare och förläggare, men ingen-
städes har hon talat om dem, såsom vore de
på något sätt ansvarige.
Minerva, som väl känner erkebiskopens vägar,
försäkrar, att hela detta upptåg med seqvester
och åtal icke har något annat syfte, än att göra
boken dess mer eftersökt; Svenska Biet, erke-
biskopens devuerade blad, utpuffar Strauss som
en riktig eldbrand, och jag frågar nu hela verl-
den, om Hr Erkebiskop af Wingård är känd för
att vara den man, att han icke skulle kunnat
tillställa detta lilla upptåg, för att befordra den
goda afsigten, att få boken riktig eftersökt? Men
lika sannolikt är dock, att de, som påtecknat
namnsedeln, icke känna, hvad Hr Erkebiskopen
sålunda i hemlighet kunde hafva bedrifvit.
Då nu tryckfrihetslagen, så snart namnsedel
finnes, ej känner annan för en skrift ansvarig
person, än den, hvars namn står deri tecknadt,
och då aktor icke gittat invända, att personens
namn eller hemvist äro orätt uppgilne, så följer väl
tydligen, att domstolen icke ägt tilltala Hr Hjerta
eller tillåta aktor försöka att bevisa det Hr Hjerta
är utgifvare — hvilken bevisning i alla fall är
omöjlig, emedan en utgifvare, som icke, på sätt
Tryckfrihetslagen föreskrifver, är namngifven, al-
drig kan emot dess vilja upptäckas; men för att
göra Hrr Fredholms och Harlingssons handlingssätt
ännu åskådligare, vill jag framställa följande fråga:
Om Hr Hjertas namn befunnits skrifvet i namn
sedeln, men skriften blifvit utgifven från någon
annan boktryckares officin och derifrån distri-
buerad : hade Hr Fredholm då också yrkat att
få bevisa, att Hr Hjerta icke vore den sann-
skyldige utgifvaren, och hade Hrr Harlingsson,
Önell och Rundqvist äfven då gått in på, att
tillåta bevisning emot erkänd nemnsedel, der-
före, att en annan boktryckare hade utdelat
skriften till bokhandeln? Se denpå tillror jag
mig icke svara. (Peritus).