hans vilja tecknadt. Ingen annan, än författarn i Statstidningen kan rimligen vara så dum att skrifva falska namnsedlar, emedan sådane aldrig behöfvas, enär man har frihet att alldeles utesluta namnet eller skrifva ett fingeradt namn. Likasom boktryckarn icke kan veta hvad han får i namnsedeln, som honom förseglad tillställes, så behöfva de två personer, som till boktryckarns säkerhet påteckna namnsedeln, alldeles icke veta, eller ingå i ransakning om, hvem som är verklige författarn eller ursprunglige utgifvarn till den skrift, för hvilken de påtecknat namnsedeln; det är för dem nog, att denne person sjelfmant i namnsedeln uppgifvit sig vara utgifvare, och de behöfva blott vara säkra på, att denne icke, utan laga förfall, uteblifver, i händelse af åtal. Sålunda är det ju mycket möjligt, att sjelfva erkebiskopen i hemlighet kunde vara utgifvare af det nu , åtalade samwandraget af Strauss, ty det kan ju hända, att han på detta sätt velat väcka våra teologer till verksamhet och gifva dem något att fundera på. Känner tryckfrihetslagen benämningarne wöfversättare och eförläggarenr, och har den någorstädes ålagt dem författareansvar? Jo, väl känner tryckfrihetslagen båda benämningarne och har till och med stadgat åtskilligt till förmån för både öfversättare och förläggare, men ingenstädes har hon talat om dem, såsom vore de på något sätt ansvarige. Minerva, som väl känner erkebiskopens vägar, försäkrar, att hela detta upptåg med seqvester och åtal icke har något annat syfte, än att göra boken dess mer eftersökt; Svenska Biet, erkebiskopens devuerade blad, utpuffar Strauss som en riktig eldbrand, och jag frågar nu hela verlden, om Hr Erkebiskop af Wingård är känd för att vara den man, att han icke skulle kunnat tillställa detta lilla upptåg, för att befordra den goda afsigten, att få boken riktig eftersökt? Men lika sannolikt är dock, att de, som påtecknat namnsedeln, icke känna, hvad Hr Erkebiskopen sålunda i hemlighet kunde hafva bedrifvit. Då nu tryckfrihetslagen, så snart namnsedel finnes, ej känner annan för en skrift ansvarig person, än den, hvars namn står deri tecknadt, och då aktor icke gittat invända, att personens namn eller hemvist äro orätt uppgilne, så följer väl tydligen, att domstolen icke ägt tilltala Hr Hjerta eller tillåta aktor försöka att bevisa det Hr Hjerta är utgifvare — hvilken bevisning i alla fall är omöjlig, emedan en utgifvare, som icke, på sätt Tryckfrihetslagen föreskrifver, är namngifven, aldrig kan emot dess vilja upptäckas; men för att göra Hrr Fredholms och Harlingssons handlingssätt ännu åskådligare, vill jag framställa följande fråga: Om Hr Hjertas namn befunnits skrifvet i namn sedeln, men skriften blifvit utgifven från någon annan boktryckares officin och derifrån distribuerad : hade Hr Fredholm då också yrkat att få bevisa, att Hr Hjerta icke vore den sannskyldige utgifvaren, och hade Hrr Harlingsson, Önell och Rundqvist äfven då gått in på, att tillåta bevisning emot erkänd nemnsedel, derföre, att en annan boktryckare hade utdelat skriften till bokhandeln? Se denpå tillror jag mig icke svara. (Peritus).