örn Ft NE ht NE
de ock i äldsta tider så vida rätt, att sällan nå-
gon då skref något emot statens eller kyrkans
furstar, utan att han ock var en deras betydan-
de fiende eller motståndare; sådane voro meren-
dels lätt kända och författarnes antal så ringa, att
man nog kunde få reda på den sannskyldige.
Men när boktryckeriet kommit i gång och förfat-
tare blifvit många, fann man snart att det var
omöjligt att alltid få reda på dessa och fundera-
de derföre på någon utväg hvarigenom man all-
tid kunde vara säker att få någon fast, så att i
alla händelser, ingen skrift kunde komma ut,
utan att någon ansvarade som författare. An
föreskrefs att författaren skulle sätta sitt namn å
titelbladet, än att boktryckaren skulle vara skyl-
dig att framhafva författaren, än att boktrycka-
ren sjelf, han och ingen annan, skulle ansvara
som författare, än att vederbörande sjelfva skulle
tagas till författare, så att ingen skrift fick utgif-
vas utan att de läst och gillat den, hvilken hand-
ling kallades censur. Ni förstår väl att furstar-
na alltid betraktade yttranderätten och dess vil-
kor, tryckfriheten, som ett ondt, som sin fiende,
och att det således var dem nog blott de hade
någon att straffa, ty straffets ändamål är att af-
skräcka, och det vinnes säkrare, ju säkrare man
för hvarje förbrytelse finner tillfälle att straffa.
Men när upplyste statsmän och i synnerhet när
folket fingo begrepp om yttranderätten, så be-
traktade de den såsom något godt, förstodo att
bruket deraf borde uppmuntras och endast miss-
bruket straffas. Tryckfrihetslagstiftningen skulle
nu gå ut på att uppmuntra bruket utan att upp-
muntra missbruket, och hvad nästan svårare var
att straffa missbruket utan att inskränka eller
förmena bruket, och efter många försök har man
ändtligen i de stater der tryckfrihet finnes, kom-
mit till enighet om följande allmänna stadgan-
den i afseende på författare och utgifvare.
Hvem som hälst kan vara författare, ty ytt-
randerätten tillhör alla, den fattige som den rike,
den olärde, som den lärde; Författare och öfver-
sättare må likaså förblifva okände; ty mången är
för blyg att framträda offentligen, och det händer
dock att blyga personer äro goda författare, hvar-
förutan stundom inträffar att författare (öfversät-
tare) dör ifrån sitt arbete, eller icke dristar ut-
gifva det, eller icke förstår att det kan vara af
nytta, eller saknar lust att sig med utgifvandet
och ansvaret befatta: altså må författaren eller
öfversättaren låta utgifva sin skrift af hvem, som
derför vill åtaga sig ansvaret; hvarje skrift skall
hafva någon sådan ansvarig person; befinnes
skriften straffbar, så skall han straffas och ingen
annan; lagen skall bestämma hur denne ansvarige
skall åtaga sig ansvaret, så att man ej går miste
om honom.
Dessa grundsatser voro mer och mindre full-
komligt iakttagna i våra Svenska tryckfrihetsla-
gar före och vid början af Gustaf III:s regering.
Men denne Konung hade snart begått för mån-
ga och för stora fel, och hade således allt för
mycket att frukta af undersökningar, för att kun-
na bestå med en ens någorlunda fri yttrande-
rätt. Han fann derföre nödigt att förstöra den
5lla tryckfrihet landet egde. Krokvägar gick
han helst, så äfven nu. Han föreställde Rikets
enfaldige Ständer att det vore förenadt med myc-
ket bråk att alltid ta rätt på författaren till en
skrift, att det icke var möjligt att få rätt på den
verklige författaren, oth att detta, som sannt
var, icke heller behöfdes, emedan lagens än-
damål i alla fall vunnes, blott man hade någon
viss person att hålla sig till; härtill sade han
finns den genaste väg i verlden; man behöfver
blott ta boktryckarn för hufvudet, så tar man
aldrig misste. Ständerna funno, som alltid, att
det alltid var Konungen som hade snille, och
dermed vardt för den gången ända på Svenska
tryckfriheten; ty sedan ej annat kunde utkomma,
ån det boktryckarn ville ansvara för, så blef det
mycket tyst i landet, och Konungens stora för-
störelseplan gick framåt, ända tills han, som en
prest. sade, föll i sina synder. ;
Hvad Gustaf HI då gjorde genom lagstift-
n..g, det torde man nu göra genom lagskip-
vig, de Vv. s. att man torde ställa så till, att
boktryckare eller bokförläggare, skola. komma att
ansvara för ett arbete, ändå att den af lagen be-
stämde ansvarige finnes. Detta skall jag genåst
förklara.
År 4809 gjorde, icke någon konungs utan
Svenska folkets ombud slut på både Gustaf T:s,
hans broder, förmyndareregentens, och hans son,
Gustaf IV:s, trycktvång, och-stadgade en tryck-
frihetslag. De upptogo då deefvan anförde
grundsatserna, att hvem som helst egde utgifva
skrifter ); att anonymiteten, eller författarens ön-
skan att vara okänd, borde respekteras; sämt att
alltså hvem som helst kunde åtaga sig författa-
reansvar för en skrift; de bestämde ock att en
ansvarig författare eller utgifvare för hvarje skrift
skulle finnas. Till att förekomma all tvekan om
hvem denne -ansvarige är, stadgades att detta
skulle uppgifvas i en förseglad namnsedel, så att
dermed all rättighet att spana efter författaren
skulle upphöra. Detta oaktadt har nu följande
händelse passerat.
Från Hr L. J. Hjertas tryckeri utkom en öf-!
versalt skrift, kallad ,Jesu lefnad eller Strauss
och Evangelierne. Denna skrift åtalades och Hr
L. J. Hjerta ålades att till Kämnersrätten inlem-
na utgifvarens förseglade namnsedel. Hr Hjerta
gjorde så, namnsedeln öppnades och befanns in-
nehålla namnet Strehlenert. Hr Streblenert in-