örn Ft NE ht NE de ock i äldsta tider så vida rätt, att sällan någon då skref något emot statens eller kyrkans furstar, utan att han ock var en deras betydande fiende eller motståndare; sådane voro merendels lätt kända och författarnes antal så ringa, att man nog kunde få reda på den sannskyldige. Men när boktryckeriet kommit i gång och författare blifvit många, fann man snart att det var omöjligt att alltid få reda på dessa och funderade derföre på någon utväg hvarigenom man alltid kunde vara säker att få någon fast, så att i alla händelser, ingen skrift kunde komma ut, utan att någon ansvarade som författare. An föreskrefs att författaren skulle sätta sitt namn å titelbladet, än att boktryckaren skulle vara skyldig att framhafva författaren, än att boktryckaren sjelf, han och ingen annan, skulle ansvara som författare, än att vederbörande sjelfva skulle tagas till författare, så att ingen skrift fick utgifvas utan att de läst och gillat den, hvilken handling kallades censur. Ni förstår väl att furstarna alltid betraktade yttranderätten och dess vilkor, tryckfriheten, som ett ondt, som sin fiende, och att det således var dem nog blott de hade någon att straffa, ty straffets ändamål är att afskräcka, och det vinnes säkrare, ju säkrare man för hvarje förbrytelse finner tillfälle att straffa. Men när upplyste statsmän och i synnerhet när folket fingo begrepp om yttranderätten, så betraktade de den såsom något godt, förstodo att bruket deraf borde uppmuntras och endast missbruket straffas. Tryckfrihetslagstiftningen skulle nu gå ut på att uppmuntra bruket utan att uppmuntra missbruket, och hvad nästan svårare var att straffa missbruket utan att inskränka eller förmena bruket, och efter många försök har man ändtligen i de stater der tryckfrihet finnes, kommit till enighet om följande allmänna stadganden i afseende på författare och utgifvare. Hvem som hälst kan vara författare, ty yttranderätten tillhör alla, den fattige som den rike, den olärde, som den lärde; Författare och öfversättare må likaså förblifva okände; ty mången är för blyg att framträda offentligen, och det händer dock att blyga personer äro goda författare, hvarförutan stundom inträffar att författare (öfversättare) dör ifrån sitt arbete, eller icke dristar utgifva det, eller icke förstår att det kan vara af nytta, eller saknar lust att sig med utgifvandet och ansvaret befatta: altså må författaren eller öfversättaren låta utgifva sin skrift af hvem, som derför vill åtaga sig ansvaret; hvarje skrift skall hafva någon sådan ansvarig person; befinnes skriften straffbar, så skall han straffas och ingen annan; lagen skall bestämma hur denne ansvarige skall åtaga sig ansvaret, så att man ej går miste om honom. Dessa grundsatser voro mer och mindre fullkomligt iakttagna i våra Svenska tryckfrihetslagar före och vid början af Gustaf III:s regering. Men denne Konung hade snart begått för många och för stora fel, och hade således allt för mycket att frukta af undersökningar, för att kunna bestå med en ens någorlunda fri yttranderätt. Han fann derföre nödigt att förstöra den 5lla tryckfrihet landet egde. Krokvägar gick han helst, så äfven nu. Han föreställde Rikets enfaldige Ständer att det vore förenadt med mycket bråk att alltid ta rätt på författaren till en skrift, att det icke var möjligt att få rätt på den verklige författaren, oth att detta, som sannt var, icke heller behöfdes, emedan lagens ändamål i alla fall vunnes, blott man hade någon viss person att hålla sig till; härtill sade han finns den genaste väg i verlden; man behöfver blott ta boktryckarn för hufvudet, så tar man aldrig misste. Ständerna funno, som alltid, att det alltid var Konungen som hade snille, och dermed vardt för den gången ända på Svenska tryckfriheten; ty sedan ej annat kunde utkomma, ån det boktryckarn ville ansvara för, så blef det mycket tyst i landet, och Konungens stora förstörelseplan gick framåt, ända tills han, som en prest. sade, föll i sina synder. ; Hvad Gustaf HI då gjorde genom lagstiftn..g, det torde man nu göra genom lagskipvig, de Vv. s. att man torde ställa så till, att boktryckare eller bokförläggare, skola. komma att ansvara för ett arbete, ändå att den af lagen bestämde ansvarige finnes. Detta skall jag genåst förklara. År 4809 gjorde, icke någon konungs utan Svenska folkets ombud slut på både Gustaf T:s, hans broder, förmyndareregentens, och hans son, Gustaf IV:s, trycktvång, och-stadgade en tryckfrihetslag. De upptogo då deefvan anförde grundsatserna, att hvem som helst egde utgifva skrifter ); att anonymiteten, eller författarens önskan att vara okänd, borde respekteras; sämt att alltså hvem som helst kunde åtaga sig författareansvar för en skrift; de bestämde ock att en ansvarig författare eller utgifvare för hvarje skrift skulle finnas. Till att förekomma all tvekan om hvem denne -ansvarige är, stadgades att detta skulle uppgifvas i en förseglad namnsedel, så att dermed all rättighet att spana efter författaren skulle upphöra. Detta oaktadt har nu följande händelse passerat. Från Hr L. J. Hjertas tryckeri utkom en öf-! versalt skrift, kallad ,Jesu lefnad eller Strauss och Evangelierne. Denna skrift åtalades och Hr L. J. Hjerta ålades att till Kämnersrätten inlemna utgifvarens förseglade namnsedel. Hr Hjerta gjorde så, namnsedeln öppnades och befanns innehålla namnet Strehlenert. Hr Streblenert in