j nets förfärdigande och försäljning har allt hit
tills varit ansedt ganska lofligt. Nu börjar mar
hos oss vända upp och ned på all möjlig lag och
lagbegrepp; man frågar ej efter dem, som mar
påstår hafva användt vapnet till andras skada
utan vänder sig mot tillverkaren. Ja, man gå
än längre; man anser sig icke ens mot honom
behöfva iakttaga vanliga rättegångsformer, utar
företager en inqvisitorisk undersökning mot ho-
nom, för det han händelsevis befinner sig bland
åhörarne. Den civiliserade verlden skall säkert
förvånas öfver en dylik procedur, hvilken endast
lärer någon gång brukas i Dahomey, der, enligt
en resandes berättelse, konungen en gång af nåd
befriade en bland fångarne, som var bestämd
att offras, men på det hans plats ej måtte vara
tom, befallde en af åskådarne att intaga den.
Ofverallt annorstädes plägar åtalet börjas med
ordentlig stämning. Att denna formalitet här
icke underläts till följe af aktors lyckliga påhitt
och domarens deraf föranledda förbluffning, utan
att saken var på förhand väl öfverlagd, synes
tydligen af en artikel i Statens officiella tidning
för i Onsdags.
Försöket, att vilja åstadkomma en moralisk
bevisning, det den i namnsedeln uppgilna per-
sonen icke är hvad han säger sig vara: bokens
utgifvare, utan att denne är någon helt annan,
är i sanning så ny, att hertigen af Modena san-
nerligen skall fägna sig öfver, att han fått lära
den. Då man vet, att Hr Hjerta verkligen har
åtskilligt annat att göra, än att sjelf sätta öfver
tjocka volymer, då han icke heller sjelf förkla-
rat sig för öfversättare eller utgifvare och såle-
des icke åtagit sig ansvaret, utan fullgjort hvad
tryckfrihetslagen föreskrifver honom såsom bok-
tryckare, för att vara fredad, skall det verkligen
bli artigt att se, huru man går i land med be-
visningen. För att imedlertid åskådliggöra, huru
samma domstol eller Stockholms Kämnersrätt
förut förfarit vid en ungefär enahanda fråga,
vill jag i allmänhetens minne återkalla en till-
dragelse, hvari jag sjelf varit handlande person.
Då det beryktade pasqvillet: Flugsmällan wut-
kom år 48353, instämde jag dess författare till
Kämnersrätten. Denne författare ansågs allmänt
vara Hofmarskalken Bernhard von Beskow. Man
sade mig, att han i sällskaper skröt af detta
auktorskap; men för att derom erhålla visshet,
inskickade jag till Svenska Akademien en skrift,
hvari jag berättade förhållandet och sade, det
jag endast begärde, att Hr Beskow, i Akademi-
ens närvaro, vid Gud och sin heder försäkrade,
alt han icke hade någon del i smädeskriften.
Jag ville åtnöjas med denna försäkran och vore
färdig att, 1 sådant fall, gifva honom all möjlig
upprättelse för mina orättvisa misstankar. Han
kunde ej afgifva en sådan försäkran. Jag om-
talade detta förhållande i min besvärsskrift till
Kongl. Maj:t öfver Svea Hofrätts utslag i ma-
jestätsbrottsaktionen mot mig. Denna besvärs-
skrift är offentligen tryckt, men Hr Beskow har
likväl hittills lika litet funnit för godt att för-
neka sitt författareskap af Flugsmällan, som af
åtskilliga andra, under de sista åren utkomna
anti-liberala skrifter, dem man tillagt honom,
eller af sitt medredaktörsskap i Svenska Biet.
Icke destomindre vågade han ej att sjelf upp-
träda inför demstolen, utan producerade i stället
en alldeles oskyldig person, en f. d. teatersuf-
flör, vid namn Wessling, hvilken icke hade det
ringaste motiv till något slags fiendtlighet mot
mig, hvars ekonomiska omständigheter för ingen
del tilläto honom, att låta trycka smädeskrifter
och gratis utdela med tidningarna, och hvars
bildningsgrad alldeles icke gjorde honom vuxen,
att uppträda ens i denna litterära afart. Jag
begärde att få bevisa, det han hvarken var el-
ler kunde vara författare, men sådant tilläts
mig icke. Jag hade då icke nog erfarenhet i
tryckfrihetslagens föregående tillämpning, för
att känna, att det icke tillhör domaren, att
undersöka en tilltalad persons identitet; men
Kämnersrättens utslag visade tydligen, att
den i namnsedeln uppgifne personen all-
deles icke behöfver vara sjelfva författa-
ren. Der var imedlertid: den åtalades per-
son hufvudsak, här är det förhindrandet af
skriftens - spridande, ty ingen lärer beskylla
hvarken Hr Hjerta eller den uppgifna perso-
nen, att ha författat undersökningen om Evan-
gelierna. Man ser imedlertid häraf, att lagen ic-
ke gäller lika för alla, utan tillämpas efter per-
son och omständigheterna. Skulle jag våga ytt-
ra någon mening öfver detta sällsamma förbål -
lande, så skulle jag tro mig deri finna ett slags
försynens straff för den, om ej välvilja, åtmin-
stone det undseende, hvarmed våra publicister
i allmänhet behandlat embetsmän och domare
och hvaröfver jag mer än en gång förundrat mig.
Det oves likväl incventino farklisara fär att gam