j nets förfärdigande och försäljning har allt hit tills varit ansedt ganska lofligt. Nu börjar mar hos oss vända upp och ned på all möjlig lag och lagbegrepp; man frågar ej efter dem, som mar påstår hafva användt vapnet till andras skada utan vänder sig mot tillverkaren. Ja, man gå än längre; man anser sig icke ens mot honom behöfva iakttaga vanliga rättegångsformer, utar företager en inqvisitorisk undersökning mot honom, för det han händelsevis befinner sig bland åhörarne. Den civiliserade verlden skall säkert förvånas öfver en dylik procedur, hvilken endast lärer någon gång brukas i Dahomey, der, enligt en resandes berättelse, konungen en gång af nåd befriade en bland fångarne, som var bestämd att offras, men på det hans plats ej måtte vara tom, befallde en af åskådarne att intaga den. Ofverallt annorstädes plägar åtalet börjas med ordentlig stämning. Att denna formalitet här icke underläts till följe af aktors lyckliga påhitt och domarens deraf föranledda förbluffning, utan att saken var på förhand väl öfverlagd, synes tydligen af en artikel i Statens officiella tidning för i Onsdags. Försöket, att vilja åstadkomma en moralisk bevisning, det den i namnsedeln uppgilna personen icke är hvad han säger sig vara: bokens utgifvare, utan att denne är någon helt annan, är i sanning så ny, att hertigen af Modena sannerligen skall fägna sig öfver, att han fått lära den. Då man vet, att Hr Hjerta verkligen har åtskilligt annat att göra, än att sjelf sätta öfver tjocka volymer, då han icke heller sjelf förklarat sig för öfversättare eller utgifvare och således icke åtagit sig ansvaret, utan fullgjort hvad tryckfrihetslagen föreskrifver honom såsom boktryckare, för att vara fredad, skall det verkligen bli artigt att se, huru man går i land med bevisningen. För att imedlertid åskådliggöra, huru samma domstol eller Stockholms Kämnersrätt förut förfarit vid en ungefär enahanda fråga, vill jag i allmänhetens minne återkalla en tilldragelse, hvari jag sjelf varit handlande person. Då det beryktade pasqvillet: Flugsmällan wutkom år 48353, instämde jag dess författare till Kämnersrätten. Denne författare ansågs allmänt vara Hofmarskalken Bernhard von Beskow. Man sade mig, att han i sällskaper skröt af detta auktorskap; men för att derom erhålla visshet, inskickade jag till Svenska Akademien en skrift, hvari jag berättade förhållandet och sade, det jag endast begärde, att Hr Beskow, i Akademiens närvaro, vid Gud och sin heder försäkrade, alt han icke hade någon del i smädeskriften. Jag ville åtnöjas med denna försäkran och vore färdig att, 1 sådant fall, gifva honom all möjlig upprättelse för mina orättvisa misstankar. Han kunde ej afgifva en sådan försäkran. Jag omtalade detta förhållande i min besvärsskrift till Kongl. Maj:t öfver Svea Hofrätts utslag i majestätsbrottsaktionen mot mig. Denna besvärsskrift är offentligen tryckt, men Hr Beskow har likväl hittills lika litet funnit för godt att förneka sitt författareskap af Flugsmällan, som af åtskilliga andra, under de sista åren utkomna anti-liberala skrifter, dem man tillagt honom, eller af sitt medredaktörsskap i Svenska Biet. Icke destomindre vågade han ej att sjelf uppträda inför demstolen, utan producerade i stället en alldeles oskyldig person, en f. d. teatersufflör, vid namn Wessling, hvilken icke hade det ringaste motiv till något slags fiendtlighet mot mig, hvars ekonomiska omständigheter för ingen del tilläto honom, att låta trycka smädeskrifter och gratis utdela med tidningarna, och hvars bildningsgrad alldeles icke gjorde honom vuxen, att uppträda ens i denna litterära afart. Jag begärde att få bevisa, det han hvarken var eller kunde vara författare, men sådant tilläts mig icke. Jag hade då icke nog erfarenhet i tryckfrihetslagens föregående tillämpning, för att känna, att det icke tillhör domaren, att undersöka en tilltalad persons identitet; men Kämnersrättens utslag visade tydligen, att den i namnsedeln uppgifne personen alldeles icke behöfver vara sjelfva författaren. Der var imedlertid: den åtalades person hufvudsak, här är det förhindrandet af skriftens spridande, ty ingen lärer beskylla hvarken Hr Hjerta eller den uppgifna personen, att ha författat undersökningen om Evangelierna. Man ser imedlertid häraf, att lagen icke gäller lika för alla, utan tillämpas efter person och omständigheterna. Skulle jag våga yttra någon mening öfver detta sällsamma förbål lande, så skulle jag tro mig deri finna ett slags försynens straff för den, om ej välvilja, åtminstone det undseende, hvarmed våra publicister i allmänhet behandlat embetsmän och domare och hvaröfver jag mer än en gång förundrat mig. Det oves likväl incventino farklisara fär att gam