hinder hade imedlertid hittills icke inträffat, ty en skatt, Brita: egde i sitt förvar, har bland andra fördelar äfven den, att väl icke ovilkorligen skydda mot kroppsliga bräckligheter och sjukdomar, men att hetydligt förkorta deras längd eller åtminstone lätta deras börda. -Nu skulle hon icke längre vaka öfver sin moder. Den store läkaren, döden, befriade henne derifrån. Brita slapp väl nu vaka, men detta var för henne ingen tröst. Hon fällde tårar vid sin moders graf, som det egnar en god dotter, men hennes lugna förstånd sade henne, att detta i alla fall var det bästa som kurde hända gumman, ty saknaden af den föregångna vännen, den mer än trettioåriga deltagaren i alla hennes sorger och fröjder tärde både kropp och själ; hennes bemödande att synas lugn inför sina barn undergräfde ännu mer hennes helsa, förjagade sömnen från hennes läger, och den sista hvilan var derföre hvad hon högst efterlängtade, ehuru hon aldrig gaf ord åt sin önskan. Brita sörjde derföre icke så mycket öfver sin mor, som icke mera öfver sig sjelf. Hon kände nu först att bon var ensam i verlden, att der ej mera fanns någon, som oegennyttigt älskade henne för hennes egen skull, utan blott för de tjenster, hon kunde göra dem; hon kände, att en länk brustit i hennes lifs kedjs och att för första gången någonting fattades : hennes sällhet. Dertill kom att hennes svägerska, i hvars hus hon måste vistas, icke derföre att ej äfven de öfriga syskonen med glädje skulle emottagit henne, utan derföre, att hon här bäs! behöldes i anseende till husmodrens sjuklighe och ovana vid sina åligganden, att hennes svägerskas lynne icke var det bästa, och att sjelfv: