hinder hade imedlertid hittills icke inträffat, ty
en skatt, Brita: egde i sitt förvar, har bland
andra fördelar äfven den, att väl icke ovilkorli-
gen skydda mot kroppsliga bräckligheter och
sjukdomar, men att hetydligt förkorta deras längd
eller åtminstone lätta deras börda. -Nu skulle
hon icke längre vaka öfver sin moder. Den store
läkaren, döden, befriade henne derifrån. Brita
slapp väl nu vaka, men detta var för henne in-
gen tröst. Hon fällde tårar vid sin moders graf,
som det egnar en god dotter, men hennes lugna
förstånd sade henne, att detta i alla fall var det
bästa som kurde hända gumman, ty saknaden
af den föregångna vännen, den mer än trettio-
åriga deltagaren i alla hennes sorger och fröjder
tärde både kropp och själ; hennes bemödande
att synas lugn inför sina barn undergräfde ännu
mer hennes helsa, förjagade sömnen från hennes
läger, och den sista hvilan var derföre hvad hon
högst efterlängtade, ehuru hon aldrig gaf ord åt
sin önskan. Brita sörjde derföre icke så mycket
öfver sin mor, som icke mera öfver sig sjelf.
Hon kände nu först att bon var ensam i verl-
den, att der ej mera fanns någon, som oegen-
nyttigt älskade henne för hennes egen skull, utan
blott för de tjenster, hon kunde göra dem; hon
kände, att en länk brustit i hennes lifs kedjs
och att för första gången någonting fattades :
hennes sällhet. Dertill kom att hennes sväger-
ska, i hvars hus hon måste vistas, icke derföre
att ej äfven de öfriga syskonen med glädje skulle
emottagit henne, utan derföre, att hon här bäs!
behöldes i anseende till husmodrens sjuklighe
och ovana vid sina åligganden, att hennes svä-
gerskas lynne icke var det bästa, och att sjelfv: