terns gentila bondflickor cch eleganta tiggare
och som på sin höjd tänkt sig olyckan och nö.
den såsom anledning att säga en vacker fras!
Ack ri, jag har lofvat läsaren en bild ui
hvardagslivet och detta lif, som beklagligen si
sällan är mamsell Brehmers, har inga fraser
inga idealer, gör inga verser, skrifver inger
musik, ja, får till och red sällan tid att läs:
en roman, än mindre alt fördjupa sig i roma.
nens hesperiska lunder. För det existerar blot
en enda verld, den, i hvilken vi alla dväljas
den, som med senig, otvättad hand fattar os:
vid inträdet här i lifvet och följer oss alltigenom
till dess den en gång släpper oss ut i den end:
ideverld, som för de flesta menniskor existerer
denna verld, som hvarken har tid eller rymd
och öfver hvilken aldraminst här är stället at
fantisera. Ifrågavarande verklighetens verld för
tjenar imedlertid äfven någon gång alt skrifva:
om, och det derföre, Om ej för annat, att mar
vanligen icke gör det, att man med pennan
handen, i tofflor och nattrock, tycker sig vars
en helt annan menniska, än i bonjour och
stöflor, att man då tror sig böra visa det subli-
maste förakt för det som man likväl skull
inna sig högst obelåten med att en enda dag
nödgas sakna. Hvad skulle det väl blifva a
våra mest etheriska poeter, våra djupsinnigaste
tänkare, ja, våra mest spekulerande filantroper
i fall regnet slog in genom deras tak, blåster
tjöt genom deras fönster, tån och armbiåger
banade sig väg genom fracken och skon, om vic
middagstidea deras bord vore tomt som dera:
plånbok, deras säng endast innehöll några halm
stråns-fragmenter, om en elak hustrus gäll:
stämma och hvassa naglar mötte i dörren och
följde utför trappan, om hungriga och trasig:
barnungar slogos på golfvet och refvo flikar u:
de luggslitna kläderna, om en obarmhertig hus
värd hotade att kasta ut herrn för den obetalt:
hyran och exekutorn infann sig att panta fö: