tider på ärans bana mera hassel än lager var att
skörda, beslöt att taga sin Mats ur skolan, som ord-
språket låter, till hvilket ändamål han en vacker
dag anspråkslöst lemnade den stolta kavallerikempen
och endast med tillbjelp af de så kallade apostla-
hästarne begaf sig sina fårde från stadens larm till
landtbygdens lugna dalar, för att återse det kära
bemmet, hvilket han i förblindadt hjeltemod hade
lemnat. Under vägen påträffade han en ung och
lång bonddräng, som tagit något för mycket till bä-
sta. Med denne ingick vår f. d. krigare i ett för-
troligt samtal, hvilket slutades så, att bonden, öf-
verväldigad icke mindre i sin förtjusning att hafva
blifvit bror med en så grann och ståtlig herre, än
af de många suparne, förlorade jemvigten och låg
snart så lång ban var i det friska gräset. Vår re
kryt såg sin stupade vän, och syntes glad öfver att
åtminstone någon fallit för hans band. En besyn-
nerlig id rann honom imedlertid i hufvudet och
utfördes också på ögonblicket. Rekryten kastade af
sig de munderings- persedlar han bade på sig, drog
dem på den stupade bjelten, såsom mera förtjent
deraf, sedan han likväl först i utbyte försedt sig med
dennes tillhörigheter. Kostymförändringen var nu
försiggången, då hastigt en tredje men åkande per-
son infann sig på skådeplatsen, också en bonde,
som ämnade sig till staden. Jag har, tänkte vår
hjelte, beröfvat armåen en värdig son, men jag vilt
skänka dem en annan. Han bad derföre den åkan-
de bonden, att på sin vagn upptaga den druckne
gardisten och föra honom till kasern, der forsellön
visst icke skulle uteblifva. Sagdt och gjordt. Vår
hjelte fortsatte snart sin väg djupare in åt landet, men
inger anade att under bondjackan en f. d. krigares
hjerta slog, medan den långe bonddrängen i full
uniform, men omedvetande af sin ära, kuskades åt
staden. Den förmente druckne gardisten intogs Då-
turligtvis i kasern, för att sofva ruset af sig i arre-
sten. Dagen kom, men bur stor blef ej bondens
förvåning, då han fann sig på ett alldeles främman-
de ställe och i en sådan besynnerlig kostym! Är det
jag sjelf eller är det någon annan? var den första
frågan han gjorde sig. Innan han bunnit besvara
denna qvistiga fråga, visade sig en korporal. Sof-
ver du ännu, din himlahund! röt korpralen emot
den liggande, du kan behöfva dig en bäsk på fa-
stande mega. en bäsk på fem och tjugo droppar.
Bonden, storögd, reste sig på beren. Korporalen
bevärdigade bonom ej med en enda blick, utan gaf
befallning att föra rekryten inför befälhafvaren. Vår
nye hjelte gnuggade sig i ögonen, oviss om han
drömde förstod ej en enda fråga, som gjordes ho-
rom, affördes irån förhöret och vaknade ej riktigt,
förrän några raska käppslag på de snäfva och trängt
åtsittande uniformsbyxor, hvaruti han så oskyldigt
funnit sig transporterad, förklarade för honom, att
om detta var en bäsk, så voro likväl dropparne för-
bannadt bittra. Han började skrika på deu mest
äkta roslagsdialekt. Detta tycktes likväl ej Hafva
annan effekt, än att hasselkäppen började att del-
taga något lifligare i duetten. Exekutionen var nu
slutad, och vår, på sätt vi visat, invigde hjelte vän-
de sina tärfyllda ögon till dem, som beredt honore
denna välfägvad, och började förklara sig på det
mest ömmande sätt. Misstaget upptäcktes nu till
allas förvåning, och man försökte försona sig med
den så djupt sårade rospiggen. Man fann behag i
hans långa, resliga växt; man tillbjöd honom dryga
värfningspengar; man ordade om den förtroliga bör-
jan af bekantskapen. Men allt var förgäfves. Han
önskade åt fanders en gylik förtrolighet, bröt i sin
rättvisa harm sönder hesselköppen, som på ett så
eget sätt tolkat den ömsesidiga vänskapen, bad för
själ och pina att slippa munderings-persedlarne,
gret, svor och regerade, till allas stora förlustelse.
Slutligen, genom befälhafvarens omsorg blidkad, af-
lägsnade han sig; men denna försmak af hjelte-
iraR behagade honom icke, och derpå undra vi ej.
y quid Saulus inter Prophetas!
(Är detta sant, eller är det påhitt ?).