tider på ärans bana mera hassel än lager var att skörda, beslöt att taga sin Mats ur skolan, som ordspråket låter, till hvilket ändamål han en vacker dag anspråkslöst lemnade den stolta kavallerikempen och endast med tillbjelp af de så kallade apostlahästarne begaf sig sina fårde från stadens larm till landtbygdens lugna dalar, för att återse det kära bemmet, hvilket han i förblindadt hjeltemod hade lemnat. Under vägen påträffade han en ung och lång bonddräng, som tagit något för mycket till bästa. Med denne ingick vår f. d. krigare i ett förtroligt samtal, hvilket slutades så, att bonden, öfverväldigad icke mindre i sin förtjusning att hafva blifvit bror med en så grann och ståtlig herre, än af de många suparne, förlorade jemvigten och låg snart så lång ban var i det friska gräset. Vår re kryt såg sin stupade vän, och syntes glad öfver att åtminstone någon fallit för hans band. En besynnerlig id rann honom imedlertid i hufvudet och utfördes också på ögonblicket. Rekryten kastade af sig de munderingspersedlar han bade på sig, drog dem på den stupade bjelten, såsom mera förtjent deraf, sedan han likväl först i utbyte försedt sig med dennes tillhörigheter. Kostymförändringen var nu försiggången, då hastigt en tredje men åkande person infann sig på skådeplatsen, också en bonde, som ämnade sig till staden. Jag har, tänkte vår hjelte, beröfvat armåen en värdig son, men jag vilt skänka dem en annan. Han bad derföre den åkande bonden, att på sin vagn upptaga den druckne gardisten och föra honom till kasern, der forsellön visst icke skulle uteblifva. Sagdt och gjordt. Vår hjelte fortsatte snart sin väg djupare in åt landet, men inger anade att under bondjackan en f. d. krigares hjerta slog, medan den långe bonddrängen i full uniform, men omedvetande af sin ära, kuskades åt staden. Den förmente druckne gardisten intogs Dåturligtvis i kasern, för att sofva ruset af sig i arresten. Dagen kom, men bur stor blef ej bondens förvåning, då han fann sig på ett alldeles främmande ställe och i en sådan besynnerlig kostym! Är det jag sjelf eller är det någon annan? var den första frågan han gjorde sig. Innan han bunnit besvara denna qvistiga fråga, visade sig en korporal. Sofver du ännu, din himlahund! röt korpralen emot den liggande, du kan behöfva dig en bäsk på fastande mega. en bäsk på fem och tjugo droppar. Bonden, storögd, reste sig på beren. Korporalen bevärdigade bonom ej med en enda blick, utan gaf befallning att föra rekryten inför befälhafvaren. Vår nye hjelte gnuggade sig i ögonen, oviss om han drömde förstod ej en enda fråga, som gjordes horom, affördes irån förhöret och vaknade ej riktigt, förrän några raska käppslag på de snäfva och trängt åtsittande uniformsbyxor, hvaruti han så oskyldigt funnit sig transporterad, förklarade för honom, att om detta var en bäsk, så voro likväl dropparne förbannadt bittra. Han började skrika på deu mest äkta roslagsdialekt. Detta tycktes likväl ej Hafva annan effekt, än att hasselkäppen började att deltaga något lifligare i duetten. Exekutionen var nu slutad, och vår, på sätt vi visat, invigde hjelte vände sina tärfyllda ögon till dem, som beredt honore denna välfägvad, och började förklara sig på det mest ömmande sätt. Misstaget upptäcktes nu till allas förvåning, och man försökte försona sig med den så djupt sårade rospiggen. Man fann behag i hans långa, resliga växt; man tillbjöd honom dryga värfningspengar; man ordade om den förtroliga början af bekantskapen. Men allt var förgäfves. Han önskade åt fanders en gylik förtrolighet, bröt i sin rättvisa harm sönder hesselköppen, som på ett så eget sätt tolkat den ömsesidiga vänskapen, bad för själ och pina att slippa munderings-persedlarne, gret, svor och regerade, till allas stora förlustelse. Slutligen, genom befälhafvarens omsorg blidkad, aflägsnade han sig; men denna försmak af hjelteiraR behagade honom icke, och derpå undra vi ej. y quid Saulus inter Prophetas! (Är detta sant, eller är det påhitt ?).