Då hon återkom till medvetande, visade henne pastorn och den gråtande Nell den sorglälligaste omvårdnad; svärmodren upptog ur vaggan och räckte fram hennes lilla dotter samt visade på Gerard, som stod bredvid och snyftade högt. Ack! utbrast hon, äger jag då ännu någo! qvar i verlden ? Och med en rörelse, som påminte om vansinne, räckte hon sitt bröst åt den lilla flickan: äppar. Men ack! smärtan hade förtorkat denna moderliga näringskälla. pHvarken maka eller moder! jag är intet mera, intet, o min Gud! suckade den arma varelsen, hvars ansigte glödde af feber, hvars blickar voro förvirrade och läpparne torra och skälfvande. O, tag äfven mig härifrån, min Gudb Plötsligt slöt hon de båda barnen i sina armar och tryckte dem krampaktigt till sig. Jag vill icke dö, jag vill icke lemna eder: Att vara faderoch moderlöse, sen j, det är rysligt! arma barn, hvart skullen j taga vägen! ... Ah, karlen der vill taga dem ifrån mig ..-.. ban skall icke ha dem, han skall icke ha dem !v Hon reste sig med upplösta hår, till hälften blottad, upp i sängen och motsatte sig läkaren. som man hade tillkallat. Denne pröfvade tigande den sjukas puls, lade sin hand på hennes brännheta panna, förordnade några stillande medel och med löfte att snari återkomma, gick han sin väg tillbaka med pa storn. Jag fruktar mycket, sade han till depne att denna fru icke återfår sitt förstånd., (Slutet följer.)