Då hon återkom till medvetande, visade henne
pastorn och den gråtande Nell den sorglälligaste
omvårdnad; svärmodren upptog ur vaggan och
räckte fram hennes lilla dotter samt visade på
Gerard, som stod bredvid och snyftade högt.
Ack! utbrast hon, äger jag då ännu någo!
qvar i verlden ?
Och med en rörelse, som påminte om van-
sinne, räckte hon sitt bröst åt den lilla flickan:
äppar. Men ack! smärtan hade förtorkat denna
moderliga näringskälla.
pHvarken maka eller moder! jag är intet me-
ra, intet, o min Gud! suckade den arma va-
relsen, hvars ansigte glödde af feber, hvars blic-
kar voro förvirrade och läpparne torra och skälf-
vande. O, tag äfven mig härifrån, min Gudb
Plötsligt slöt hon de båda barnen i sina ar-
mar och tryckte dem krampaktigt till sig.
Jag vill icke dö, jag vill icke lemna eder:
Att vara fader- och moderlöse, sen j, det är
rysligt! arma barn, hvart skullen j taga vägen!
... Ah, karlen der vill taga dem ifrån mig ..-..
ban skall icke ha dem, han skall icke ha dem !v
Hon reste sig med upplösta hår, till hälften
blottad, upp i sängen och motsatte sig läkaren.
som man hade tillkallat.
Denne pröfvade tigande den sjukas puls, lade
sin hand på hennes brännheta panna, förordnade
några stillande medel och med löfte att snari
återkomma, gick han sin väg tillbaka med pa
storn.
Jag fruktar mycket, sade han till depne
att denna fru icke återfår sitt förstånd.,
(Slutet följer.)