rum för den olyckliga gamla; hon afkastade bårtäcket, som höljde hennes son, och betraktade hans sönderkrossade lik utan att få fram en suck. Det ges grader af förtviflan, då den lindrande tårkällan icke vill rinna. Försök ieke då tröstens hugsvalelse, ty dina ord skola dö ohörda eller ock beledda. Modrens blick var stelt fästad vid sonens lik, hennes händer slöto sig krampaktigt och tärderna skallrade häftigt i munnen. Hon var nära att duka under, dåförsamlingens pastor, som infennit sig vid scenen, närmade sig till den arma, fattade hennes band och hviskade med del tagande ton: Och er svärdotter? Och er sonson? Jag går till dem,, sade hon slutligen, gjorde några steg, men stannade. Aldrig! aldrig skall jag kunna säga henne detta, utbrast hon. Imedlertid hade den unga frun, nyfiken såsom alla, hvilka föra ett ensamt och enformig! lif, jemväl ankommit, ditlockad af den ovanliga folkmöngden. Den hotande faran återgaf svärmodren kraft och själsnärvaro. Garittar, sade hon, Dkom, detta är icke ett ställe för dig., Hon drog henue med sig in i salaboden och kastade sig med en ström af tårar i den olyckliga makans armar. Min man! har något bändt min man ?, stammade der andra och, seende bekräftelsen på sir själs aning i de kringståendes stumma miner föll hon sanslös i svärmodrens armar.