rum för den olyckliga gamla; hon afkastade bår-
täcket, som höljde hennes son, och betraktade
hans sönderkrossade lik utan att få fram en
suck.
Det ges grader af förtviflan, då den lindrande
tårkällan icke vill rinna. Försök ieke då trö-
stens hugsvalelse, ty dina ord skola dö ohörda
eller ock beledda.
Modrens blick var stelt fästad vid sonens lik,
hennes händer slöto sig krampaktigt och tär-
derna skallrade häftigt i munnen. Hon var nära
att duka under, då- församlingens pastor, som
infennit sig vid scenen, närmade sig till den ar-
ma, fattade hennes band och hviskade med del
tagande ton:
Och er svärdotter? Och er sonson?
Jag går till dem,, sade hon slutligen, gjorde
några steg, men stannade.
Aldrig! aldrig skall jag kunna säga henne
detta, utbrast hon.
Imedlertid hade den unga frun, nyfiken så-
som alla, hvilka föra ett ensamt och enformig!
lif, jemväl ankommit, ditlockad af den ovanliga
folkmöngden. Den hotande faran återgaf svär-
modren kraft och själsnärvaro.
Garittar, sade hon, Dkom, detta är icke ett
ställe för dig.,
Hon drog henue med sig in i salaboden och
kastade sig med en ström af tårar i den olyck-
liga makans armar.
Min man! har något bändt min man ?, stam-
made der andra och, seende bekräftelsen på sir
själs aning i de kringståendes stumma miner
föll hon sanslös i svärmodrens armar.