storisk kännedom wvidkommer, så står denna ro-
man öfver mängden af sina sv2.ska föregångare.
Det är således mindre arbetet som granskas — än
förf:s motiver, hvilket torde vittna om det kristliga
sinnet hos en recensent, som saklöst tror sig kun-
na intränga inom dat personliga området och der
ostraffadt framfara med den kritiska skalperingsknif-
ven. Dock, vi vilja ej taga försöket så noga, utan
betrakta det endast såsom en utmaning till envige,
hvilket vi med särdeles nöje emottaga, under den
säkra öfvertygelsen, att kunna ge sju för tu.
Låtom oss hastigt betrakta recensionen. Den bör-
jar med följande yttrande: Dawte är ett förnyadl
bevis på den fria pressens kraftanstränyninoar att
undergräfva samhällets fridn m. m. Här måste vi
hemställa en fråga till recensenten: om han rätt vet
hvad han menar med en fri press? Vi hafva nå-
gon anledning att betvifla det hvarföre vi tro Oss
skyldige att med några ord göra detta ämne klart
för vår angripare. En fri press är ett fritt folks sä-
kraste kännemärke och den sanna frihetens säker-
hetsbref, på samma gång som den är missbrukens
gissel och det sunda vettets ergan. Den fria pres-
sen födes af behofvet till rättvisa, och den har sin
päring i maktens obehöriga ingrepp i samhällslifvet.
Alltså, efter recensentens påstående, att en fri press
existerar i vårt land, har recensenten med detsam-
ma bekräftat Styrelsens obehöriga intrång i samhäl-
let och maktens missbruk?!
Dessa ideliya törsök att låta friketselcktricitet n
gifva ifrån sig alla möjlija omkulstående puffar.
Vi fatta ej recensentens afrihetselekittirit.t,, men
förmoda, att det. är ett ord ur hofspråket på sam-
hällets höjder, nådigt nedkastadt till den aråa mas
san packet, till det der folket, som någongång
roat sig med att slå ihjäl majestäter, då de nedtram-
pat rättvisan och lagen. Det veta vi dock, att fri
hetens lif är att uppresa, men ej att comkullslå.
nb. då det gäller sanningen. Och det veta vi äfven,
att ingen äfventyrar mera i striden mot frihetens
intressen, än den som sätter sig öfver eller hånar
dem. jelfva Marats afgörande Ami du Peuple
bevisade det, änskönt att dess spalter, liksom Dra-
kos lagar, voro tecknade med blod.
Författaren har med kännedom af silt ämne
framställt Dant Längre fram yttras: Och denne
man framställes såsom typ. Hvilken exposition
af motsägelser!
Af en lågande skald har han bildat en klok
statsman, men deta har ej kunnat bli va annat
än fictiom, lysande af poctisk yppignet och fatii) på
sundt förstånd. Recensenten tycks bäraf påstå, att
skalden ej duger till statsman; och detta bevisar
endera recensentens okunnighet eller också att Creutz,
Chateaubriand och Gxethe saknade sundt förstånd
Dante framstod såsom en lifaifvande friketsprin
cip på ett storartodt sält. Nidare; och Dante
kan ej framställas som urbild för en sann medbar-
gare. Således är den lifgifvande frihetsprincipen,
här analog med en icke — sann medborgare.
PDante drog svärdet mot sitt land — en angif
velse, som vittnar om föga kärlek till sanningen.
Eller anser recensenten den medborgare vara mol
sitt land, som vill rensa det fritt ifrån in- och ut-
värtes fiender och som går bröstgänges mot despo-
tismen? Mot sitt iland var aldrig Dante, men han
kämpade mot en förskämd tidsanda, mot förnedran-
de fördomar, mot löjliga stånds-privilegier, mot skrå-
författningar, som undergräfde statens moraliska Mif.
På Dantes svärd hvilade intet förräderi, emedan det
var så blankt, att det skulle kommit den svartaste
tanka att rodna i sin spegel. Men just detta svärd
framlade han såsom en rättvisans häfstång; och ha-
de slumpen kastat maktens inflytelser i ena vågskå-
len, så kastade Dante folkets fordringar i den an-
dra. Att Dante var ep fiende till enväldet och de
konstitutionella formerna, att han åsyftade fri val-
barbet, en statsförfattning med republikansk anda,
det må ej förtydas eller förtyckas, äfvensom hans
oupphörliga försök att åvägabringa en enskild med-
borgarrätt, grundad på och understödd af allmänna
lagar.
Dante stod framom sina lid, men ej med konse-
Qvens, och utan mål. ett snille utgörande er Thap-
sodi of hugskotto. När stod Dante utan mål — på-
ståendet fordrar bevis. Tillvitelsen, rörande baus
snille, intygar att recensenten aldrig förmått intränga
i hans arbeten.
Vi tveka ej att göra författaren den tillvitelse,
att han med beräkning framställt Dantes inkon-
seqvens,. Det vill säga: att Dante i sjelfva verket
ej var sådan, recensenten behagat framställa honom,
utan att han så blifvit det genom förf:s beräkning
Ypperliga öfvertygelse, att tro sig med ena handen
kunna rentvätta den andra.
Vi misstaga oss ej, då vi utpeka för. såsom
en vän af rörelseny — och vi misstaga oss troligen
ej, då vi utpeka tecensenten såtom en byrd, köpt
eller öfvertalad vän af stillaståendet, som är förrutt-
nelsens källa. Ty blott och bart af instinkt kan ej
ifven den mest hopskrufvade fattningsförmåga om-
fatta fraser, såsom 1) att ordet republik måste för
ordningsvännen ljuda som ett fullkomligt non
sens, ty då skulle han med detsamma påstå, att
Washington, Franklin, Carnot, Bernadotte, Bolivar,
m. fl., voro politiska kältringar; 2) att inom re-
oubliken måste (2) allt lefva utan samband. Hvad
menar recensenten med samband? Månne en för-
ning af lag och medgifna lagöfverträdelser, ett
amband af rättrådighet och förvillelser, som i
ordna dagar kunde gifva Nero ett slags rättig-
het att gifta sig med Ennucken, och i våra tider
;n viss prelat att kasta bannlysnings-domen mot
lien store evangeliske thbeologen Strauss: 3) att
a