storisk kännedom wvidkommer, så står denna roman öfver mängden af sina sv2.ska föregångare. Det är således mindre arbetet som granskas — än förf:s motiver, hvilket torde vittna om det kristliga sinnet hos en recensent, som saklöst tror sig kunna intränga inom dat personliga området och der ostraffadt framfara med den kritiska skalperingsknifven. Dock, vi vilja ej taga försöket så noga, utan betrakta det endast såsom en utmaning till envige, hvilket vi med särdeles nöje emottaga, under den säkra öfvertygelsen, att kunna ge sju för tu. Låtom oss hastigt betrakta recensionen. Den börjar med följande yttrande: Dawte är ett förnyadl bevis på den fria pressens kraftanstränyninoar att undergräfva samhällets fridn m. m. Här måste vi hemställa en fråga till recensenten: om han rätt vet hvad han menar med en fri press? Vi hafva någon anledning att betvifla det hvarföre vi tro Oss skyldige att med några ord göra detta ämne klart för vår angripare. En fri press är ett fritt folks säkraste kännemärke och den sanna frihetens säkerhetsbref, på samma gång som den är missbrukens gissel och det sunda vettets ergan. Den fria pressen födes af behofvet till rättvisa, och den har sin päring i maktens obehöriga ingrepp i samhällslifvet. Alltså, efter recensentens påstående, att en fri press existerar i vårt land, har recensenten med detsamma bekräftat Styrelsens obehöriga intrång i samhället och maktens missbruk?! Dessa ideliya törsök att låta friketselcktricitet n gifva ifrån sig alla möjlija omkulstående puffar. Vi fatta ej recensentens afrihetselekittirit.t,, men förmoda, att det. är ett ord ur hofspråket på samhällets höjder, nådigt nedkastadt till den aråa mas san packet, till det der folket, som någongång roat sig med att slå ihjäl majestäter, då de nedtrampat rättvisan och lagen. Det veta vi dock, att fri hetens lif är att uppresa, men ej att comkullslå. nb. då det gäller sanningen. Och det veta vi äfven, att ingen äfventyrar mera i striden mot frihetens intressen, än den som sätter sig öfver eller hånar dem. jelfva Marats afgörande Ami du Peuple bevisade det, änskönt att dess spalter, liksom Drakos lagar, voro tecknade med blod. Författaren har med kännedom af silt ämne framställt Dant Längre fram yttras: Och denne man framställes såsom typ. Hvilken exposition af motsägelser! Af en lågande skald har han bildat en klok statsman, men deta har ej kunnat bli va annat än fictiom, lysande af poctisk yppignet och fatii) på sundt förstånd. Recensenten tycks bäraf påstå, att skalden ej duger till statsman; och detta bevisar endera recensentens okunnighet eller också att Creutz, Chateaubriand och Gxethe saknade sundt förstånd Dante framstod såsom en lifaifvande friketsprin cip på ett storartodt sält. Nidare; och Dante kan ej framställas som urbild för en sann medbargare. Således är den lifgifvande frihetsprincipen, här analog med en icke — sann medborgare. PDante drog svärdet mot sitt land — en angif velse, som vittnar om föga kärlek till sanningen. Eller anser recensenten den medborgare vara mol sitt land, som vill rensa det fritt ifrån inoch utvärtes fiender och som går bröstgänges mot despotismen? Mot sitt iland var aldrig Dante, men han kämpade mot en förskämd tidsanda, mot förnedrande fördomar, mot löjliga stånds-privilegier, mot skråförfattningar, som undergräfde statens moraliska Mif. På Dantes svärd hvilade intet förräderi, emedan det var så blankt, att det skulle kommit den svartaste tanka att rodna i sin spegel. Men just detta svärd framlade han såsom en rättvisans häfstång; och hade slumpen kastat maktens inflytelser i ena vågskålen, så kastade Dante folkets fordringar i den andra. Att Dante var ep fiende till enväldet och de konstitutionella formerna, att han åsyftade fri valbarbet, en statsförfattning med republikansk anda, det må ej förtydas eller förtyckas, äfvensom hans oupphörliga försök att åvägabringa en enskild medborgarrätt, grundad på och understödd af allmänna lagar. Dante stod framom sina lid, men ej med konseQvens, och utan mål. ett snille utgörande er Thapsodi of hugskotto. När stod Dante utan mål — påståendet fordrar bevis. Tillvitelsen, rörande baus snille, intygar att recensenten aldrig förmått intränga i hans arbeten. Vi tveka ej att göra författaren den tillvitelse, att han med beräkning framställt Dantes inkonseqvens,. Det vill säga: att Dante i sjelfva verket ej var sådan, recensenten behagat framställa honom, utan att han så blifvit det genom förf:s beräkning Ypperliga öfvertygelse, att tro sig med ena handen kunna rentvätta den andra. Vi misstaga oss ej, då vi utpeka för. såsom en vän af rörelseny — och vi misstaga oss troligen ej, då vi utpeka tecensenten såtom en byrd, köpt eller öfvertalad vän af stillaståendet, som är förruttnelsens källa. Ty blott och bart af instinkt kan ej ifven den mest hopskrufvade fattningsförmåga omfatta fraser, såsom 1) att ordet republik måste för ordningsvännen ljuda som ett fullkomligt non sens, ty då skulle han med detsamma påstå, att Washington, Franklin, Carnot, Bernadotte, Bolivar, m. fl., voro politiska kältringar; 2) att inom reoubliken måste (2) allt lefva utan samband. Hvad menar recensenten med samband? Månne en förning af lag och medgifna lagöfverträdelser, ett amband af rättrådighet och förvillelser, som i ordna dagar kunde gifva Nero ett slags rättighet att gifta sig med Ennucken, och i våra tider ;n viss prelat att kasta bannlysnings-domen mot lien store evangeliske thbeologen Strauss: 3) att a