Ihvilka såsom följder af berörde författning blif
I vit öfverklagade?
Pag. 53, M XXIV. Konkurslagens stadgande
latt förmånsrätt för ränta å intecknad skuld ä
inskränkt till blott 3:ne år före konkursen, skal
lej vara upptaget i lagförslaget och således kom
I ma att förfalla. Friherren öfverhoppar här 4
IS af 22 Kap. Handelsbalken, der detta stadgand
Ihnnes med klara ord uttryckt.
Till dessa exempel af Friherre Boyes sätt at
studera lagen kunde läggas mångfaldiga af dylil
beskaffenhet. De redan anförda torde göra till-
fyllest för att uppdaga hans qvalifikation för lag.
stiftningsvärf. Dock bör härvid ingalunda för-
gätas ett Friherrens försök i denna väg, till förän-
drad redaktion af 48335 års förordning om kör
af lösören, hvarom står att läsa i A8 4 af Al-
tonbladet för år 4840. Denna sammansättning
är, såsom i tidningsartikeln visas, af den mest
löjliga art. I fall salig presidenten af Robson
lefvat, hade han säkert tillegnat sig densamma
såsom en skatt i sin ryktbara samling af peeoralia.
Behöflves det väl ännu flera exempel på oförlåt-
lig okunnighet eller slöhet hos en man,som gör
anspråk på att äga någon kunskap i lagfarenheten.
Bentham yttrar: Dans un Comite il ne faut
quun seul homme incapable, opiniåtre ou ennemi
du travail, pour retarder tous les autres,. Be-
höfs det då mer än sundt förnuft — vi låna
Friherrens favoritterm — för att finna, det hans
deltagande i lagberedningen, i stället att med-
föra något gagn, endast skulle åstadkomma åter-
båll i arbetet och de öfriga ledamöternas ut-
ledsnande genom onyttiga tal, obetänkte inkast
och omogna förslager. Vi begripa knappt möj-
ligheten, huru han kunnat komma i fråga till
en befattning, för hvars utförande icke blott
grundliga kunskaper och i domarevärf samlad
erfarenhet, utan äfven anständighet och sans i
sättet att göra sina åsigter gällande, utgöra oef-
tergifliga vilkor. När man besinnar, att för
Friherrens ledamotskap i Tablåkommitten från
hösten 4835 till närvarande tid eller i sex år,
staten redan till honom skattat, efter 1666 Rdr
52 sk. om året, inalles Tiotusen Rdr Bko, utan
annan valuta än några öfver vissa lagbalkar hop-
fuskade tablåer, dem säkerligen ingen befattar
sig med att läsa, och hvilket han sjelf troligen
insett, då han, oaktadt den långa ledigheten un-
der riksdagstiden, ej brytt sig om att fullborda
arbetet; synes han ej ega anspråk att af all-
männa medel njuta vidare bidrag för att i huf-
vudstaden med beqvämlighet tillbringa sin ål-
derdom, eller att för sådan konsideration en
sod del af det anslag Ständerna för en stor fo-
sterländsk angelägenhet anordnat skulle onödigt
förspillas.
Biets yttrande, att publicisten icke bör tillåta
sig att föreskrifva regeringen, hvilka individer
hon får eller icke får använda, och att skräma
från antagandet af regeringens förtroende, står
i full konseqvens med de vackra grundsatser
denna tidning bekänner. Är det då ej publi-
cistens både rätt och pligt, att i fråga om of-
fentliga angelägenheter söka uttrycka den rådande
opinionen, eller skall undantag i detta fall ega
rum för befordringar eller val till förtroende
befattningar? Att upplysa regeringen om före-
slagna subjekters qvalifikation på grund af kända
och vitsordade facta, kan sådant kallas att gifva
föreskrifter? Och månne en sannolik svårighet,
att åt Friherre Boye finna kamrater i Lagbe-
redningen, skicklige för sitt värf, skulle härleda
sig från skrämskott i tidningarne, eller från verk-
ig öfvertygelse, att mannen mera vore att be-
;rakta som pensionär, än som ledamot, och att
wrbetet icke blott helt och hållet komme att
alla de öfrige till last, utan ock åtföljas af det
obehag, som ändamålslösa tvister med en okun-
nig, pratsjuk och egenkär gubbe ej undginge alt
medföra? Något mörkt ligger i Biets uttryck,
utt den tid möjligen komme, då ett sådant pu-
licismens sidoinflytande kunde ernås, och uti
less fråga om tiden för anspråken derpå än-
mu vore inne. Vi skola ej bemöda oss att
öka förklara hvad Biet menar; men vi upp-
aga ordet och hemställa i vår ordning, huruvi-
la Friherre Boyes inträngande i Lagberednin-
;en kan tänkas utan såsom verk af ett sidoin-
lytande, hvars anspråk icke behöfver afvakta
ramtiden för att göra sig gällande. Tror väl
Biet, att någon enda af Konungens konstitutio-
ella Rådgifvare skall anse sig kunna tillstyrka
riherrens val? Endast sådana idioter i fråga
mm lag och rätt, som Svenska Biet eller dess pa-
roner dagligen visa sig vara, kunna tillåta sig att
uffa och upphöja en sådan personlighet, den vi
ör öfrigt skola lemna i sitt värde, om han blott
cke har den oförsyntheten att ännu en gång
ilja tränga sig in i en befattning, som går öfver
ans krafter.