Ihvilka såsom följder af berörde författning blif I vit öfverklagade? Pag. 53, M XXIV. Konkurslagens stadgande latt förmånsrätt för ränta å intecknad skuld ä inskränkt till blott 3:ne år före konkursen, skal lej vara upptaget i lagförslaget och således kom I ma att förfalla. Friherren öfverhoppar här 4 IS af 22 Kap. Handelsbalken, der detta stadgand Ihnnes med klara ord uttryckt. Till dessa exempel af Friherre Boyes sätt at studera lagen kunde läggas mångfaldiga af dylil beskaffenhet. De redan anförda torde göra tillfyllest för att uppdaga hans qvalifikation för lag. stiftningsvärf. Dock bör härvid ingalunda förgätas ett Friherrens försök i denna väg, till förändrad redaktion af 48335 års förordning om kör af lösören, hvarom står att läsa i A8 4 af Altonbladet för år 4840. Denna sammansättning är, såsom i tidningsartikeln visas, af den mest löjliga art. I fall salig presidenten af Robson lefvat, hade han säkert tillegnat sig densamma såsom en skatt i sin ryktbara samling af peeoralia. Behöflves det väl ännu flera exempel på oförlåtlig okunnighet eller slöhet hos en man,som gör anspråk på att äga någon kunskap i lagfarenheten. Bentham yttrar: Dans un Comite il ne faut quun seul homme incapable, opiniåtre ou ennemi du travail, pour retarder tous les autres,. Behöfs det då mer än sundt förnuft — vi låna Friherrens favoritterm — för att finna, det hans deltagande i lagberedningen, i stället att medföra något gagn, endast skulle åstadkomma återbåll i arbetet och de öfriga ledamöternas utledsnande genom onyttiga tal, obetänkte inkast och omogna förslager. Vi begripa knappt möjligheten, huru han kunnat komma i fråga till en befattning, för hvars utförande icke blott grundliga kunskaper och i domarevärf samlad erfarenhet, utan äfven anständighet och sans i sättet att göra sina åsigter gällande, utgöra oeftergifliga vilkor. När man besinnar, att för Friherrens ledamotskap i Tablåkommitten från hösten 4835 till närvarande tid eller i sex år, staten redan till honom skattat, efter 1666 Rdr 52 sk. om året, inalles Tiotusen Rdr Bko, utan annan valuta än några öfver vissa lagbalkar hopfuskade tablåer, dem säkerligen ingen befattar sig med att läsa, och hvilket han sjelf troligen insett, då han, oaktadt den långa ledigheten under riksdagstiden, ej brytt sig om att fullborda arbetet; synes han ej ega anspråk att af allmänna medel njuta vidare bidrag för att i hufvudstaden med beqvämlighet tillbringa sin ålderdom, eller att för sådan konsideration en sod del af det anslag Ständerna för en stor fosterländsk angelägenhet anordnat skulle onödigt förspillas. Biets yttrande, att publicisten icke bör tillåta sig att föreskrifva regeringen, hvilka individer hon får eller icke får använda, och att skräma från antagandet af regeringens förtroende, står i full konseqvens med de vackra grundsatser denna tidning bekänner. Är det då ej publicistens både rätt och pligt, att i fråga om offentliga angelägenheter söka uttrycka den rådande opinionen, eller skall undantag i detta fall ega rum för befordringar eller val till förtroende befattningar? Att upplysa regeringen om föreslagna subjekters qvalifikation på grund af kända och vitsordade facta, kan sådant kallas att gifva föreskrifter? Och månne en sannolik svårighet, att åt Friherre Boye finna kamrater i Lagberedningen, skicklige för sitt värf, skulle härleda sig från skrämskott i tidningarne, eller från verkig öfvertygelse, att mannen mera vore att be;rakta som pensionär, än som ledamot, och att wrbetet icke blott helt och hållet komme att alla de öfrige till last, utan ock åtföljas af det obehag, som ändamålslösa tvister med en okunnig, pratsjuk och egenkär gubbe ej undginge alt medföra? Något mörkt ligger i Biets uttryck, utt den tid möjligen komme, då ett sådant pulicismens sidoinflytande kunde ernås, och uti less fråga om tiden för anspråken derpå änmu vore inne. Vi skola ej bemöda oss att öka förklara hvad Biet menar; men vi uppaga ordet och hemställa i vår ordning, huruvila Friherre Boyes inträngande i Lagberednin;en kan tänkas utan såsom verk af ett sidoinlytande, hvars anspråk icke behöfver afvakta ramtiden för att göra sig gällande. Tror väl Biet, att någon enda af Konungens konstitutioella Rådgifvare skall anse sig kunna tillstyrka riherrens val? Endast sådana idioter i fråga mm lag och rätt, som Svenska Biet eller dess paroner dagligen visa sig vara, kunna tillåta sig att uffa och upphöja en sådan personlighet, den vi ör öfrigt skola lemna i sitt värde, om han blott cke har den oförsyntheten att ännu en gång ilja tränga sig in i en befattning, som går öfver ans krafter.