hand; vi måste betaga honom den, utan afseende på
de medel, genom hvilka han den erbållit.
Antag. ÅAfven om den blott var belöning för
hans dygd?
Themist. Då isynnerhet. Insigternas despotism
undangömmer bojorna, så att de icke synas; rike-
drmens despotism förgyller dem, så att de behaga;
uppenbart och utan skonsamhet anlägger den dyg-
dens despotism, och dess ok är det odrägligaste:
derföre måste Aristides bli landsförvist. — Nicias,
du skall försvara honom.
aDen rättsinnige uppträdde i försammlingen; fol-
kets förenade röst ljudade emot honom: allt ropade
Ostracismus! På midten af torget var en af brä-
der omsluten plats, med tio ingångar. Tecknet blef
gifvet; hvar och en stam hade sin serskilta ingång
och kastade sin lott i det bestämda kärlet. Archon
och Prytanerne räknade dem, med otålighet väntade
folket höra den landsförvistes namn utropas. Åtta-
tusen skärfvor lågo der: äfven Themistocles och
Xantlippus namn stod på några af dem. Nu för-
kunnade Archon, att Aristides, Lysimachs son, ge-
nom femtusen sjuhundrade röster, var på tio år för-
vist till ZEgina. — Archons utrop skakade hela för-
samlingen; ingen rättskaffens man hörde den utan
att sucka: Nu äro vi förlorade! Ingen borgare
förnam deri efterljud af sin vilja, som icke i sitt
bjertas röst: achvad har du gjort? kände förebråel-
sen af en nedrig gerning. Endast Aristides stod
der, som den idäiska cedern i den tjutande stormen,
fast och sublim i sitt raka, rättsälskande sinne,
trotsande ödet för sina fiender, för fäderneslandet,
— för sig sjelf vördnadsvärd. Stirrande sågo Athe-
nienserna på honom; de hade väntat få se honom
förlägen och modlös under spilrorna af hans störtade
storhet; men blott hans lycka, icke hans storhet,
hade gjort dem vacklande: lugn, som den trötte
vandraren skådar den sjunkande solen, blickade han
på dess nedgång och andades stillhet i den glada
känslan af sitt segrande värde. — Nicias stod upp
och talade till den rättsinniges försvar. Themisto-
cles anda röjde sig i hans ord och vändningar, de
verkade den förbittring, som Arfstides fiender hade
önskat. — aHan är landsförvist och förblifve det
— ropade största delen af församlingen — abort
med honem! Redan i dag skall han ur staden! —
Förer ut honom till Pireus, skepp ifrån Megara
vänta i hamnen, på dem skall han gå ombord! —
Friket! frihet! bort med Aristides, frihetens för-
tryckare!n
Af sina vänner, Lakrides och Kelon, beledsagad,
lemnade han församlingen och gick utur staden.
Vid Eleusinium väntade honom ännu ett uppträde,
som uppfyllde hans själ med innersta vemod. —
Vill du ej taga min sista kyss med dig, ropade
en bedagad matrona från tempelgången; djupt trängde
rösten in i hans hjerta, han trädde dit, och såg sin
moder, med hufvudet stödt på Polykritas axel, vid
dess sida Melisandra och hans barn — avi se hvar-
andra i dag för sista gången — sade hon — woch
du ville lemna oss, utan att taga afsked!
Aristides. Eder ömhet ville jag skona.
Pieria. Förgäfves höll du ditt öde för mig för-
borgadt; länge har jag sett det förut; och jag fröj-
dar mig, att Atticas borgare funnit dig det värdig
— (betraktar honom en stund i tysthet). — Ja, du
är min son; åtta och sjuttio år hafva fördunklat
mina ögon, men med den värdighet och glada lugn
du bör din förvisning, ser jag, att det är du, som
sugit själskraft och fosterlandskärlek ur detta bröst.
— Lef väl — och var alltid Pierias son.
Stum omfamnade han sin högsinta moder, kysste
skiljmässans tårar från sin :tröstlösa makas ögon,
räckte än en gång den bestörta systren sin hand,
tryckte de gråtande barnen till sitt skakade faders-
hjerta, och hastade med sina vänner från den sör-
jande ömhetens skådeplats.
I hamnen vände han sig än en gång mot staden,
skådade rörd upp till de odödligas boningar, upp-
lyfte sina händer och sade: aSkydder Athen, j him-
amelska makter; så att Atticas borgare aldrig må
finna skäl, att erinra sig mig.
Med varmaste känsla anbefallde han nu fäders-
neslandet åt sina vänner, slet sig utur deras armar,
steg ombord och afseglade lyckligt till ZEgina.