digheter hindrad att upplåga. Han berusade sig i
de akademiska löfsalarne af nöjets bägare, emedan
han på Athens samlingsplatser icke mera fann den
patriotiska enthusiasmens fröjder; han frossade un-
der pelargångarne i Ceramicus i skötet af fräcka
hetärer, emedan han i AÅreopagens salar endast
mötte flygtiga skuggor af borgare.
Denna förra del sträcker sig till och med
Aristides landsförvisning, afhandlar således den
första hälften af det persiska krigets episod. De
kolossala karakterer, som derunder framträda,
har författaren vetat skildra i hela deras lugna
kraft, hela deras okonstlade behag, utan moder-
na tillsatser, utan sökta prydnader och utan
trotsande affektation. Bilden af en republikan,
som vet icke blott tala, icke blott handla,
utan äfven lida för friheten, tecknar han sannt
och troget i Cleodamas, en vän af Harmodius
och Aristogiton, samt deltagare ideras företag,
Bokens hjelte är likväl, som den bör vara,
Aristides: en fantasiskapelse, vore man böjd att
säga, om icke historien, till mensklighetens tröst,
förvarat henne åt oss såsom ett bevis, att fan-
tasien sjelf icke diktar någonting så skönt och
ädelt, att ej naturen ur sitt rika förråd kan
framvisa en ännu skönare, en ännu ädlare verk-
lighet. Se här huru förf. visar oss honom i ö-
gonblicket af hans högsta triumf — då han träf-
fades af ostracismen derföre att han var för stor
för ett samhälle, hvars grundvilkor var jem-
likhet: — det är ett mönster af den verkligt
sköna, den upphöjda, den ädla aristokraten, hvars
dygd är grunden till hans företräde. Men förf.
tecknar ej blott honom, han tecknar äfven i
hans medtäflare, hans störste heundrare, men
tillika störste fiende, Themistocles, snillet och
ärelystnaden, som icke försmår medlen, för att
vinna sitt ändamål. Det är dygden och rättvi-
san på den ena, intrigen och machiavellismen
å den andra sidan i den starkaste kontrast mot
hvarandra:
Antagoras. Themistocles, du vet, att jag aktar
dig högt, men ock, att du aldrig funnit i mig någon
fal tjenare för dina ränker. Du vill, att Aristides
skall bli landsförvist; hvad bekymrar du dig om hans
rättfärdiggörande?
Themist. Jag är borgare och jag är menniska;
borgaren önskar hans förvisning, emedan Athens väl-
färd beror derpå; menniskan åstundar hans försvar,
emedan menniskans rättigheter äro heliga.
Antagoras. I trettio år har jag varit din oskilj-
aktige följeslagare; ofta var jag ett vittne till dina
hemligaste tankar, och skulle icke ännu veta hvar
borgaren gör menniskan i dig till ljugare, och men-
niskan borgaren till förrädare. Du önskar, att nå-
gon skall åtaga sig Arislides försvar, emedan du är
angelägen att offret för din ärelystnad faller med
mera anseende; emedan du förutser, att rättfärdi-
gandets röst skall ännu mer förbittra folket emot
honom; emedan du ganska riktigt beräknat, att ifall
han icke af någon blir försvarad, hans öde skulle
röra folket; att i dess hjerta misstanke och hat
skulle gifva rum åt ångern; att, om i morgon sex
tusen röster fördöma honom, skola kanske tolf tu-
sen i öfvermorgon kalla honom åter. Jag beundrar
och högaktar Aristides skarpsinnighet, som bjuder
honom att frånsäga sig allt rättfärdigande, för att så
mycket eftertryckligare för folket försvara sin oskuld
och sin allmänt kända rättskaffenshet. Men emot
dig, Themistecies, vill jag här uppträda såsom hans
sakförvaltare; dig vill jag, som borgare och menni-
ska, säga, att denna Ostracismus är alldeles ditt verk,
och detta verk det nedrigaste, orättvisaste och svar-
taste af-alla dina företag; dig vill jag föreställa, att
du åt din stoltbet offrar den värdigaste, ädlaste,
rättsinnigaste borgare i hela landet; dig vill jag be-
visa, att du, genom Aristides förvisning, lägger grun-
den till ditt eget förderf; dig vill jag mana, varna,
bedja, att du afstår från detta skändliga förehafvan-
de, att du skyndar till Lysimachs son, bjuder ho-
nom handen, och åter försonar dig med mensklig-
heten, med fäderneslandet, med ditt eget hjerta.
Themist. Innan jag gör detta, så svara mig än-
nu på några frågor. Hvad är det, som gör en bor-
gare farlig för fäderneslandet?
Antag. Öfvermått af makt.
Themist. Och- detta kan han ju blott vinna
genom öfvervigt af kunskaper eller rikedom, är det
icke så?
Antag. Äfven genom öfvervigt i dygder, och detta
gör öfvermåttet i makt alldeles öskadligt.
Themist. Om det är äkta dygd.
Antag. Kan du frånkänna Lysimachs son denna?
Themist. : Icke frånkänna, men väl på goda
grunder betvifla.
Antag. Och det vore?
Themist. Hans glans. Blott skenet af dygden
är det, som glänser; hon sjelf lyser så torftigt och
anspråkslöst, att hon knappt märkes af kännaren.
Derföre känner jag icke någon farligare borgare, än
den, som en hel nation håller för dygdig; och det:
beror blott på honom, när han vill aflägga den skim-
rande masken, och medsin sanna gestalt, med ty-
ranniets meduse-hufvud förstena sina slafvar. :
Antag. Det är icke fallet med Aristides.
Themist. Har han gjort dig till sitt hjertas för-
trogne? Har han låtit dig blicka in i dess fördol-
daste gömmor? Har ej ditt öga blifvit förblindadt
af det magiska ljus, som han höll fram emot dig?
Har du belurat äfven de lättare rörelserna af hans
passioner? Har du utspanat hans själ i dess ens-
liga drömmar och med forskande blick följt den på
dess dolda spår? Detta allt måste ske, om du icke
skall tro dig ha anledning att frukta någon fara för
borgarenas frihet af hans väldiga dygd.
Antag. Hans öppna, fria, liksinta förhållande är
mig nog.
Themist. Det är bara glans.
Antag. Också guldet glänser.
Themist. Först när det kommer luttradt ur el-
den. . Vi måste förvisa honom, för att se om hans
dygd är guld, eller falskt skimmer, om hans öppna,
fria, .-liksinta förhållande är sanning eller hycklande
konstgrepp. Jag bekänner det, medlet är härdt, men