digheter hindrad att upplåga. Han berusade sig i de akademiska löfsalarne af nöjets bägare, emedan han på Athens samlingsplatser icke mera fann den patriotiska enthusiasmens fröjder; han frossade under pelargångarne i Ceramicus i skötet af fräcka hetärer, emedan han i AÅreopagens salar endast mötte flygtiga skuggor af borgare. Denna förra del sträcker sig till och med Aristides landsförvisning, afhandlar således den första hälften af det persiska krigets episod. De kolossala karakterer, som derunder framträda, har författaren vetat skildra i hela deras lugna kraft, hela deras okonstlade behag, utan moderna tillsatser, utan sökta prydnader och utan trotsande affektation. Bilden af en republikan, som vet icke blott tala, icke blott handla, utan äfven lida för friheten, tecknar han sannt och troget i Cleodamas, en vän af Harmodius och Aristogiton, samt deltagare ideras företag, Bokens hjelte är likväl, som den bör vara, Aristides: en fantasiskapelse, vore man böjd att säga, om icke historien, till mensklighetens tröst, förvarat henne åt oss såsom ett bevis, att fantasien sjelf icke diktar någonting så skönt och ädelt, att ej naturen ur sitt rika förråd kan framvisa en ännu skönare, en ännu ädlare verklighet. Se här huru förf. visar oss honom i ögonblicket af hans högsta triumf — då han träffades af ostracismen derföre att han var för stor för ett samhälle, hvars grundvilkor var jemlikhet: — det är ett mönster af den verkligt sköna, den upphöjda, den ädla aristokraten, hvars dygd är grunden till hans företräde. Men förf. tecknar ej blott honom, han tecknar äfven i hans medtäflare, hans störste heundrare, men tillika störste fiende, Themistocles, snillet och ärelystnaden, som icke försmår medlen, för att vinna sitt ändamål. Det är dygden och rättvisan på den ena, intrigen och machiavellismen å den andra sidan i den starkaste kontrast mot hvarandra: Antagoras. Themistocles, du vet, att jag aktar dig högt, men ock, att du aldrig funnit i mig någon fal tjenare för dina ränker. Du vill, att Aristides skall bli landsförvist; hvad bekymrar du dig om hans rättfärdiggörande? Themist. Jag är borgare och jag är menniska; borgaren önskar hans förvisning, emedan Athens välfärd beror derpå; menniskan åstundar hans försvar, emedan menniskans rättigheter äro heliga. Antagoras. I trettio år har jag varit din oskiljaktige följeslagare; ofta var jag ett vittne till dina hemligaste tankar, och skulle icke ännu veta hvar borgaren gör menniskan i dig till ljugare, och menniskan borgaren till förrädare. Du önskar, att någon skall åtaga sig Arislides försvar, emedan du är angelägen att offret för din ärelystnad faller med mera anseende; emedan du förutser, att rättfärdigandets röst skall ännu mer förbittra folket emot honom; emedan du ganska riktigt beräknat, att ifall han icke af någon blir försvarad, hans öde skulle röra folket; att i dess hjerta misstanke och hat skulle gifva rum åt ångern; att, om i morgon sex tusen röster fördöma honom, skola kanske tolf tusen i öfvermorgon kalla honom åter. Jag beundrar och högaktar Aristides skarpsinnighet, som bjuder honom att frånsäga sig allt rättfärdigande, för att så mycket eftertryckligare för folket försvara sin oskuld och sin allmänt kända rättskaffenshet. Men emot dig, Themistecies, vill jag här uppträda såsom hans sakförvaltare; dig vill jag, som borgare och menniska, säga, att denna Ostracismus är alldeles ditt verk, och detta verk det nedrigaste, orättvisaste och svartaste af-alla dina företag; dig vill jag föreställa, att du åt din stoltbet offrar den värdigaste, ädlaste, rättsinnigaste borgare i hela landet; dig vill jag bevisa, att du, genom Aristides förvisning, lägger grunden till ditt eget förderf; dig vill jag mana, varna, bedja, att du afstår från detta skändliga förehafvande, att du skyndar till Lysimachs son, bjuder honom handen, och åter försonar dig med menskligheten, med fäderneslandet, med ditt eget hjerta. Themist. Innan jag gör detta, så svara mig ännu på några frågor. Hvad är det, som gör en borgare farlig för fäderneslandet? Antag. Öfvermått af makt. Themist. Ochdetta kan han ju blott vinna genom öfvervigt af kunskaper eller rikedom, är det icke så? Antag. Äfven genom öfvervigt i dygder, och detta gör öfvermåttet i makt alldeles öskadligt. Themist. Om det är äkta dygd. Antag. Kan du frånkänna Lysimachs son denna? Themist. : Icke frånkänna, men väl på goda grunder betvifla. Antag. Och det vore? Themist. Hans glans. Blott skenet af dygden är det, som glänser; hon sjelf lyser så torftigt och anspråkslöst, att hon knappt märkes af kännaren. Derföre känner jag icke någon farligare borgare, än den, som en hel nation håller för dygdig; och det: beror blott på honom, när han vill aflägga den skimrande masken, och medsin sanna gestalt, med tyranniets meduse-hufvud förstena sina slafvar. : Antag. Det är icke fallet med Aristides. Themist. Har han gjort dig till sitt hjertas förtrogne? Har han låtit dig blicka in i dess fördoldaste gömmor? Har ej ditt öga blifvit förblindadt af det magiska ljus, som han höll fram emot dig? Har du belurat äfven de lättare rörelserna af hans passioner? Har du utspanat hans själ i dess ensliga drömmar och med forskande blick följt den på dess dolda spår? Detta allt måste ske, om du icke skall tro dig ha anledning att frukta någon fara för borgarenas frihet af hans väldiga dygd. Antag. Hans öppna, fria, liksinta förhållande är mig nog. Themist. Det är bara glans. Antag. Också guldet glänser. Themist. Först när det kommer luttradt ur elden. . Vi måste förvisa honom, för att se om hans dygd är guld, eller falskt skimmer, om hans öppna, fria, .-liksinta förhållande är sanning eller hycklande konstgrepp. Jag bekänner det, medlet är härdt, men