för sig hvar man kommer och mottages deraf inom : hvarje dörr der man inträder. Misskännes man af folket, är det orättvist, föraktar det våra råd, glömmer det våra tjenster, så har man likväl tillfälle att försvara sig, trösten att få säga det sanningen, hoppet att kunna upplysa det, utsigten till en förändring i vinden — ty med denna kan någon gång opinionen förliknas — och dess lyte är aldrig helt och hållet allmänt, det finnes på den ofantliga massan alltid någon ren fläck, någon ljus punkt, som okunnigheten, fördomen och passionen ej förmörkat, der man kan finna deltagande, ett uppmärksamt öra för försvaret, ett deltagande hjerta för klagan, en fristad mot förföljelsen. Dessa svalkande oaser i öknen gifva en ersättning, ett skydd mot dess brännhetta, försona åter dermed och erbjuda den hamn hvari man kan inlöpa på hemvägen, när nya förhållanden tillåta att tänka derpå. Detta är skilnaden mellan konungavälde och f olkvälde. Båda hafva brister, men det sednares äro oskadligare, såra mindre, botas lättare, än det förras. Båda hafva sina fördelar, men det sednares äro större, mäktigare, mera genomgripande, och, hvad kanske än mera är jemväl för den oegennyttigaste patriot: dess fördelar äro våra egna, antingen vårt verk, hvaröfver vi kunna vara stolte, eller vår nytta, hvaraf vi njuta. Mången skall troligen icke kunna undgå att göra dessa betraktelser vid de skildringar, förevarande arbete innehåller. Men det förnämsta, och som utgör egentliga värdet deraf, beror icke af några parti-åsigter; det ligger i den värma, hvarmed Författaren uti sin lefvande målning af det med sina dygder och fel evigt minnesvärda Atheniensiska folket förstått åskådliggöra,! hurusom allt hos dessa Greker, deras stats-, inrättningar, deras lagar, deras uppfostringsanstalter, deras lekar och sysselsättningar för ungdomen var riktadt på upplifvande af kärleken till fosterlandet, och huru denna fostrades till en stor och helig passion, som i kritiska ögonblick besegrade den enskilda beräkningens och egennyttans driffjedrar. Men derjemte är den parallel mellan Aristides och Themistocles karakters-teckningar, som fortlöper genom hela arbetet, af en hög moralisk effekt. Författaren skref detta för ett halft sekel sedan, men han skref det i sjelfva verket för vår tid. Fessler är väl icke något af de allrahögsta klassiska namnen i litteraturen; men han är en utmärkt man, ej blott genom sina skrifter, utan äfven genom sina handlingar, ty han skref ej blott om frihet och republikanska dygder, han öfvade dem äfven. Född i Ungern, således i ett land,; som åtminstone till namnet hade en fri författning, lärde han genom det förtryck, som nedtyngde dess folk, under det frihet var frontespicen på dess statsbyggnad, att inse ordets rätta betydelse och uppskatta sakems verkliga värde. Född i en kyrkas sköte, som är ingenting mindre än vän af ljuset och sanningen, och dertill från ungdomen initierad i alla dess mysterier (han var Kapuciner-munk), lärde han härigenom att praktiskt förstå hvad ljus och sanning verkligen äro. Han öfvergaf således icke allenast sitt andliga kall, utan äfven sin papistiska lära, blef en man af verlden och för verlden, och ehuru genom sällsamma öden slutligen förd till absolutismens förlofvade land, bosatt i Ryssland med ett ord, öfvergaf han likväl aldrig de grundsatser, han en gång bekänt, och förrådde aldrig den sköna sak, hvars fana han svurit. Ett af hans skönaste arbeten är detta: Artstides och Themistocles. Man kan måhända anmärka, att den dialogiserade form, som deri är öfvervägande, är mindre modern för vår generation; men denna tillvitelse träffar egentligen tiden; ty flera författare nyttjade då denna form både för historiska och rent romantiska skildringar, ech det kan ej nekas, att den underlättar det dramatiska i framställningen samt lemnar tilltålle till en bjertare färgton och skarpare konturer. Stilen eger för öfrigt ett lugn, en klarhet och ofta en koncishet, som på läsaren gör detta behagliga intryck, hvilket väckes vid studium af forntidens klassiker. Såsom ett prof på båda delarna meddelas följande utdrag: Hipparchus och Hippias fortforo, att i hemlighet vara folkets tyranner, och offentligt dess skenbara välgörare. Annu stod-den: gamla författningen fast, ännu. voro lagarne i besittning af sitt) anseende; men deras enda rätta grundfäste, öppen, frimodig, oförskräckt; borgelig anda, blef, vid hvärje steg af deras. hycklande: försvarare och, förblindade utläggare; skakad och försvagad... Största delen af folket hade blifvit: duglöst,.den bättre overksam. Det: allmänna förtroendet förbytt till misstänksamhet; svaghet, trögbet och modlöshet blifvit nationens herrskande karakter. Pisistraii söner bade förstått. att skyla despotismens bojor och det slafviska okets tyngd under glansen af sällsynta egenskapercoch personliga :företräden. Med det antagna prålet af mederation; faderlig omsorg och ifver för det allmänna bästa, förledde de hopen; såsom en spegel för regenter, såsom dygdens lefvande förebilder blefvo de prisade, tillbedde. Ynglingar täflade om deras gunst; gråa vildhjernor kände sig stora genom deltagande i deras planer, själlösa män höllo det för förtjenst att upphöja sina stolta beherrskares vilja till det afgörande rättesnöret för rätt och lag. Lärde, förtjuste af deras gynnande blickar, vitterhetsvurmar, som voro nedriga nog att göra vitterhetsgudinnorna till lekdockor för denj kongliga förlustelsen, artister, som förnedrade sitt! genie till de begge hycklarenas förgudande, kallade Jan fAnNatarnas AA) sAnftanmala.n AK Pa 3 PE