för sig hvar man kommer och mottages deraf
inom : hvarje dörr der man inträder. Misskän-
nes man af folket, är det orättvist, föraktar det
våra råd, glömmer det våra tjenster, så har man
likväl tillfälle att försvara sig, trösten att få säga
det sanningen, hoppet att kunna upplysa det,
utsigten till en förändring i vinden — ty med
denna kan någon gång opinionen förliknas —
och dess lyte är aldrig helt och hållet allmänt,
det finnes på den ofantliga massan alltid någon
ren fläck, någon ljus punkt, som okunnigheten,
fördomen och passionen ej förmörkat, der man
kan finna deltagande, ett uppmärksamt öra för
försvaret, ett deltagande hjerta för klagan, en
fristad mot förföljelsen. Dessa svalkande oaser
i öknen gifva en ersättning, ett skydd mot dess
brännhetta, försona åter dermed och erbjuda
den hamn hvari man kan inlöpa på hemvägen,
när nya förhållanden tillåta att tänka derpå.
Detta är skilnaden mellan konungavälde och
f olkvälde. Båda hafva brister, men det sednares
äro oskadligare, såra mindre, botas lättare, än det
förras. Båda hafva sina fördelar, men det sed-
nares äro större, mäktigare, mera genomgripan-
de, och, hvad kanske än mera är jemväl för den
oegennyttigaste patriot: dess fördelar äro våra
egna, antingen vårt verk, hvaröfver vi kunna
vara stolte, eller vår nytta, hvaraf vi njuta.
Mången skall troligen icke kunna undgå att
göra dessa betraktelser vid de skildringar, före-
varande arbete innehåller. Men det förnämsta,
och som utgör egentliga värdet deraf, beror icke
af några parti-åsigter; det ligger i den värma,
hvarmed Författaren uti sin lefvande målning
af det med sina dygder och fel evigt minnes-
värda Atheniensiska folket förstått åskådliggöra,!
hurusom allt hos dessa Greker, deras stats-,
inrättningar, deras lagar, deras uppfostrings-
anstalter, deras lekar och sysselsättningar för
ungdomen var riktadt på upplifvande af kärle-
ken till fosterlandet, och huru denna fostrades
till en stor och helig passion, som i kritiska
ögonblick besegrade den enskilda beräkningens
och egennyttans driffjedrar. Men derjemte är
den parallel mellan Aristides och Themistocles
karakters-teckningar, som fortlöper genom hela
arbetet, af en hög moralisk effekt. Författaren
skref detta för ett halft sekel sedan, men han
skref det i sjelfva verket för vår tid. Fessler
är väl icke något af de allrahögsta klassiska
namnen i litteraturen; men han är en utmärkt
man, ej blott genom sina skrifter, utan äfven
genom sina handlingar, ty han skref ej blott
om frihet och republikanska dygder, han öfvade
dem äfven. Född i Ungern, således i ett land,;
som åtminstone till namnet hade en fri författ-
ning, lärde han genom det förtryck, som ned-
tyngde dess folk, under det frihet var fronte-
spicen på dess statsbyggnad, att inse ordets rätta
betydelse och uppskatta sakems verkliga värde.
Född i en kyrkas sköte, som är ingenting min-
dre än vän af ljuset och sanningen, och dertill
från ungdomen initierad i alla dess mysterier
(han var Kapuciner-munk), lärde han härigenom
att praktiskt förstå hvad ljus och sanning verk-
ligen äro. Han öfvergaf således icke allenast
sitt andliga kall, utan äfven sin papistiska lära,
blef en man af verlden och för verlden, och
ehuru genom sällsamma öden slutligen förd till
absolutismens förlofvade land, bosatt i Ryssland
med ett ord, öfvergaf han likväl aldrig de grund-
satser, han en gång bekänt, och förrådde aldrig
den sköna sak, hvars fana han svurit. Ett af
hans skönaste arbeten är detta: Artstides och
Themistocles. Man kan måhända anmärka, att
den dialogiserade form, som deri är öfvervä-
gande, är mindre modern för vår generation;
men denna tillvitelse träffar egentligen tiden;
ty flera författare nyttjade då denna form både
för historiska och rent romantiska skildringar,
ech det kan ej nekas, att den underlättar det
dramatiska i framställningen samt lemnar till-
tålle till en bjertare färgton och skarpare kon-
turer. Stilen eger för öfrigt ett lugn, en klar-
het och ofta en koncishet, som på läsaren gör
detta behagliga intryck, hvilket väckes vid stu-
dium af forntidens klassiker.
Såsom ett prof på båda delarna meddelas föl-
jande utdrag:
Hipparchus och Hippias fortforo, att i hem-
lighet vara folkets tyranner, och offentligt dess
skenbara välgörare. Annu stod-den: gamla författ-
ningen fast, ännu. voro lagarne i besittning af sitt)
anseende; men deras enda rätta grundfäste, öppen,
frimodig, oförskräckt; borgelig anda, blef, vid hvärje
steg af deras. hycklande: försvarare och, förblindade
utläggare; skakad och försvagad... Största delen af
folket hade blifvit: duglöst,.den bättre overksam.
Det: allmänna förtroendet förbytt till misstänksam-
het; svaghet, trögbet och modlöshet blifvit natio-
nens herrskande karakter. Pisistraii söner bade
förstått. att skyla despotismens bojor och det slafvi-
ska okets tyngd under glansen af sällsynta egenska-
percoch personliga :företräden. Med det antagna
prålet af mederation; faderlig omsorg och ifver för
det allmänna bästa, förledde de hopen; såsom en
spegel för regenter, såsom dygdens lefvande före-
bilder blefvo de prisade, tillbedde. Ynglingar täfla-
de om deras gunst; gråa vildhjernor kände sig
stora genom deltagande i deras planer, själlösa män
höllo det för förtjenst att upphöja sina stolta be-
herrskares vilja till det afgörande rättesnöret för
rätt och lag. Lärde, förtjuste af deras gynnande
blickar, vitterhetsvurmar, som voro nedriga nog
att göra vitterhetsgudinnorna till lekdockor för denj
kongliga förlustelsen, artister, som förnedrade sitt!
genie till de begge hycklarenas förgudande, kallade
Jan fAnNatarnas AA) sAnftanmala.n AK Pa 3 PE