ka sig öfver en sten, som låg några famnar ute på
isen å den närbelägne sjön. Då han kom tillbaka
till land, oeh tillfrågades hvarföre han gjords så,
svarade han att han derigenom velat framkalla f-n.n
Den 9 Januari på morgonen kom han in på ett stäl-
le i grannskapet af Wikhög och fordrade bränvin
och öl, betedde sig derstädes vansinnigt, och sade
att han skulle gå hem och mörda hustru och 5
barn, ty 3 barn hade de redan mördat. Då han
tillfrågades hvarföre han skulle göra det, svarade han.
att hans hustru var en trollpacka och alla trollpac-
kor skulle till helfvetet. På ett annat ställe pra-
tade han lika besynnerliga saker, att han var kung
och hans 5 barn generaler. Straxt efter kom han
in på ett ställe och slog sönder flera småsaker, så-
som krus m. m. under yttrande: innan qvällen
skall intet stå qvar af huset. Derefter fick han ö-
gonen på bränvinstlaskan, ur hvilken han tog sig en
sup och kastade glaset under bordet. På eftermid-
dagen begaf han sig hem till Hofterud, beväpnad
med sin studsare. Under vägen lade han sig att
hvila i en äng tillhörig Ingel Persson i Hofterup,
och kastade studsaren och mössan bredvidsig. Ha-
stigt uppväckt af sorlet utaf flera röster, som han
hörde ifrån ett närbeläget bus, tillhörigt Anna Jepps-
dotter, rusade han dit och lemnada i brådskan efter
sig både studsaren och mössan. Der träffade han
sin hustru. Han sprang genast tillbaka för att häm-
ta sakerne, men de voro då borta. Han började nu
fråga efter sakerne på några ställen utan att få rätt
på dem. Under dessa vandringar mötte han en hu-
stru Elna Nilsdotter, åt hvilken han yttrade, att xhan
var kung af Sverige,, tilldelade henne derpå med
en käpp flera slag i hufvudet, så att blodet började
yta, slog så omkull henne, drog håret af hennes
hufvud, kallada henne trollpacka och tog af henne
en vante och en sko, och då han fick veta att hon
bodde nära prestgården i Barsabeck, svarade han,
att hon skulle underrätta presten, att han hette
Wulcan.n Slutligen begaf han sig hem till sitt hus
i Hofterup, dit han anlände i ett ursinnigt tillstånd,
frågade hustrun hvem som tagit hans mössa och ytt-
rade, att den som stulit mössan skulle taga och
sätta den på kufvudet, kallade hustrun trollpacka
ref sönder sängkläderne, slog ut fenstren, förstörde
flera lösören och gick i denna belägenhet sin väg,
utan att bustrun vågade följa honom. 1 detsamma
körde bonder Ola Mattsson i Hofterup förbi Wul-
cans hus och såg fönstren vara utslagna. Utanför
huset stod Wulean, som befallte Ola Mattsor kom-
ma in och taga en sup. Då Mattson svarade nej,
framtog Wulcan ur fickan en psalmbok, under ytt-
rande, att Mattsson skulle gifva hustrun boken,
när han blef skjuten och imedlertid derutur upplä-
sa en vers Mattsson föreställde Wulcan att hans
upptåg liknade galenskap, men Wulcan svarade un-
der hotande ord och åtbörder, att han skulle skif-
ta blod med Mattsson, om han ej gjorde hvad han
sade.v Mattsson tog nu boken och började läsa, då
Wulcan ryckte boken afhonom, under yttrande: jag
kan läsa bättre, och uppläste en eller två verser,
hvarefter Wulcan sade, att byamännen voro skyl-
diga lyda honom och skulle skjutsa när han villex
och utropade: du är den första, vänd om och kör
för dörren, du skall skjutsa mig till Wikhög!
Mattsson vände väl om, men gaf hästen i detsamma
några rapp och körde ifrån Wulcan. Wulcan be-
gaf sig sedan till Hanna Jeppsdotter, hos hvilken
han fick litet traktering, men uppförde sig lika van-
sinnigt och våldsamt som förut. slog sönder brän-
vinsglaset och andra saker och yttrade: jag är kung,
kan ta och ge lifvet. Derefter begaf han sig kl.
9 på aftonen till Per Staffensson i Barsebeck, med
hvars hustru, Bengta Jonsdotter, Wulcan hade varit
bekant i 20 år, och ryktet ville äfven säga, att Wul-
can skulle hafva hyst en brottslig ömhet för henne.
Sedan Bengta släppt in Wulcan, lade de sig tillsam-
mans i en bänk. Straxt, då de före dagningen vak-
nade, frågade Wulcan efter mat och bränvin, hvar-
med Bengt Johansdotter äfven undfägnade honom.
Bengta åtföljde Wulcan sedan till Wikhög, der
Wulcan märkt att hon stoppade på sig några sa-
ker, men såg icke hvad det var. Imedlertid hado
Bengta hela morgonen drifvit gäck med Wulcan, för
det han förgäfves sökt få rätt på sakerna. De be-
sökte derefter det ställe. der Wu!can förlorat mös-
san och studsaren, men då han icke fann dem, föll
han slutligen på den tankan, att Bengta visst ägde
kunskap om, hvar de funnos. Gräl uppstod dem
emellan, hvarvid Wulcan ryckte en stake, som Bengta
hade i handen, ifrån henne och gaf henne dermed
flere slag i hufvudet, så att hon föll till marken.
Sedan gick han sin väg, utan att vidare bry sig om
henne. Några timmar derefter anträffades hon. af några
grannar, hvilka buro henne kem till Ingel Persson,
under det hon omtalade, att hon blifvit slagen af
Wulcan.
Imedl!ertid hade Wulcan begifvit sig till Anders
Mattesson i Hofterup, der han fick sig en sup, en
kopp kaffe och en gökp, hvarefter han lade sig att
sofva. Då han frampå förmiddagen vaknade, om-
talte han, att han smort upp Bengta Johansdotter,
och att hon låg i en äng helt nära. Efter att der
förgäfves sökt henne, gingo de in till Ingel Persson.
Då Wulcan der fick se Bengta liggande på golfvet,
utropade han: Se der ligger haren, jag sköt i
morse! Lefver du än, din trollpacka?, och sparka-
ide henne öfver hufvudet. Då en af de närvarande
föreställde honom grymheten af hans förfarande, sva-
rade han: Det är ej farligt, jag svarar sjelf för
svepningen. Vid middagstiden afled Bengta Johans-
dotter, hvarefter Wulcan häktades, och läkaren för-
klarade de skador, Bengta fått i hufvudet, ovilkorligt
dödande.
Vid den undersökning, som sedan anställdes vid
IHarjagers HäradsRätt, den 25 sistlidne Januari, var
å wWulcar vurmig och oredig, serdeles i afseende på
åstudsaren och. mössan, derom han uppgaf de mest
fförvridna sagor. Huru det tillgick, då han slog
SBengta Johansdotter, omtalte han likväl mycket re-
digt; men ville i öfrigt beständigt tala om det un-
derbara förlorandet af mössan och studsaren, och
förföll då i en vansinnig oredighet. Han visade in-
gen ånger, utan deremot i tal och åtbörder den stör-
sta likgiltighet, under yttrande: att Bengta förtjen!
de slag hon fått.
HäradsRätten fsrordrade sedan, att Wulcans sin
nestillstånd skulle undersökas af läkaren, hvilken
sitt utlåtande sade: att, ehuru han icke kunnat ans
Waulcan vansinnig, vore han dock för sin enskilda
ädel öfvertygad, att fylleri vållat hos honom slöhef
uti själskrafterna och g2iort hans sinnelag misstänk.