(Insändt.) Man tager, säger Cajsa Warg. Sedan Södermanlands Kongl. Hushållssällskaps fattade beslut, att använda Welanderska donationen till ett rättareinstitut, gifvit anledning till polemik i tidningarna, samt mer och mindre blida omdömen i länet, torde vara nödigt att anföra några opartiska ord till dess försvar. Det kan väl icke nekas, att Kommerserådet Welander gjorde sitt testamente till förmån för allmogens barn af båda könen, och att ifrågavarande kapital kan anses såsom ett barna-arf, insatt hos Hushållssällskapet, liksom uti en förmyndarekammare; men Husbållssällskapet har, i det fallet, iklädt sig förmyndareskyldighet och måste tillse, att arfvedelen användes till de fattiga barnens största, möjliga nytta. Då nu uselheten bland allmogen förnämligast uppenbarar sig vid de större herregodsen inom länet, och depravatioren bland. det lägsta ståndet serdeles synes rotfästa sig på dessa ställen, är nödigt, att i tid bämma dess framfart. Att den lä gre arbetsklassen börjat blifva lättjefull och ohörsam, ja nära oduglig att förrätta de vanligaste och simplaste arbeten, kan icke bestridas. Hvarje oväldig domare torde således inse, att Hushållssällskapet, på goda skäl, funnit för godt använda dessa medel till allmogens och dess barns upptuktelse — — och huru skulle detta ändamål kunna säkrare vinnas, än derigenom, att handfasta och under legostadgan i några år inöfvade rättare bildas för länets större possessionater, som ej sjelfva kunna utdela en tillbörlig husaga och bedrifva sitt jordbruk! Den vanliga jargonen om begångna formfel kan i detta fall intet betyda. Ändamålet helgar medlen; blott man vinner tiden, vinner man allt. — Man förebrår Hushållssällskapet att bafva gått hemlighetsfullt till väga; men skulle detta ämne blifvit föremål för sockenstämmor med länets allmoge, så hade en lång tidsutdrägt förorsakats och mycket motstånd kunnat möta så väl från dess, som från preserskapets sida, hvilket nu så mycket klagar öfver en tilltagande pauperism och hade möjligen lust att använda denna kassa ad pios usus, som man säger. Hushållssällskapet gjorde derföre klokast, att gå genaste vägen till thronen och skaffa sig ett säkerhetsbref för sina förhandlingar. På detta sätt afskars den gordiska knut, som hittills bundit bänderna på sällskapets utskottsledamöter, och Welanderska Stiftelsen har nu antagit en, efter tidens anda och omvexlande förhållanden mer ändamålsenlig bestämmelse. Lit allmogens barn eller deras målsmän begära undervisning i handaslöjder, så äro lärmästare i Nyköping att tillgå mot kontant betalning och dermed bar Hushållssällskapet nu mera intet att skaffa. I det tillstånd landshöfdingebostället befanns så vältill åbyggnader som utegor, tarfvades en snar och kraftig hjelp både i ett och annat afseende — — och hvar skulle medel tagits till dessa koctsamma byggnader och uppodlingar? Icke egde Hushållssällskapet, som i många år på ett obeskrifligt sätt utöfvat den krist-. liga dygd, att göra godt i den aldra djupaste tysthet, några tillgångar, och en privatarrendator skulle ej velat nedlägga några större summor på ställets prydnad. Då man billigtvis betänker, att Hushållssällskapet var skyldigt en gärd af hyllning åt sin ordförande och äfven afsåg länets anseende, som ej medgaf, att dess styresmans boställe skulle stå som. en vanprydnad, bör man ej förundra sig, att den utväg begagnades, som närmast var för handen. Man har anmärkt, att rättareleverna blefvo antagne på 2 års och i olaga tid. Detta sednare är en gammal praxis här i länet, och hushållssö lskapet miste ej vara mer bundet vid legostadgan, än någon annan. Man har anmärkt, att eleverne ej mottogos under fyllda (21) års ålder och påstått, att de ej kunna komma under rubriken af barn; men .an har ej betänkt, att bvarje husbonde är quasi far för sine underhafvande och att officerare säga, äfven till de ålderstignaste af sine bussar: min gosse! Man har ock anmärkt, att qvinnokönet blifvit alldes uteslutet från välgörarens gåfva. Detta är en uppenbar osanning; ty blott institutet kommer i gång, kunna allmogens flickor få välfödde rättare till männer, i stället för utfattiga statdrängar. Man har ork derjemte anmärkt, att lusten för fromma stiftelser skulle aftaga, då man ser, huru en testators förordnande ej respekteras. — — Hvilken spökvilla! Han, som ligger i grafven, klagar icke, och efterverlden prisar ändock hans goda, men förfelade välmening, samt bör vara öfvertygad, att förvaltpingsutskottet, då det slår sina hufvuden tillsamman är klokare, än Kommersrådet Welander! Man har ock slutligen anmärkt, att detta prejudikat, i afseende på förvaltningen af barna-arf, är farligt, och påstått, att Förmyndarekammaren i Stockholm med samma rätt kunde för de Fattiges räkning hyra öfverståthållarebostället, på hederi:iga vilkor, och der inrätta ett institut för bildande af kuskar och betjenter åt DD. Exc. Rikets Herrar: hvad hindrar? Icke annat än en Kongl. tillåtelse. Detta må vara nog sagdt för denna gång till Husshållssällskapets försvar. Älskare ef subordiratisn. eeee——