SVE oe CER
på geväret, göra de i min tanka alldeles rätt; ty
när fråga blott är om parader, är den parad bäst,
som är muntrast. Deras lustiga beteende förtje-
nar alltså beröm, precist af samma skäl som vå-
ra -ynglingars alldeles motsatta; båda delarne be-
visa nemligen, att ynglingarne gjort sig redo för
ändamålet med de krigiska lekarne, och ett så-
dant medvetande är alltid lofvärdt.
Jag hade alldeles glömt att England också på
några år var republik. Behöfver jag väl erinra,
att dess utvärtes fiender, Holland och Spanien
icke spunno silke på denna en liten tids anarki
i det för öfrigt af partier söndrade Albion?
Jag befarar, att om denna undersökning vidare
fortsättes, kommer jag längre än behof göres, eller
till den slutsatsen, att republiker äro starkare
i krig än menarkier. Det framställer sig t. ex.
vidare för mig, att den högsta krigiska öfverläg-
senhet historien känner, precist utgått från re-
publiker. Alexander utförde sina beprisade tåg
just med republikaner; Casarerne och Napoleon
voro blott potenser af en republikanskt militä-
risk anda; de vaekra Oranierne på visst sätt li-
kasa.
Men en erfarenhet, den må hafva återkommit
aldrig så ofta, får dock ej föranleda någon slut-
sats, om man ej förmår förklara den och visa,
alt den har i sakens natur grundade orsaker:
jag gör mig fördenskull den frågan, om det
väl låter förklara sig, och om det är naturligt,
att republiker kunna ernpå militärisk styrka och
öfverlägsenhet? Ja, det är mycket förklarligt,
mycket naturligt. I republikerna, sådane de vi-
sat sig i erfarenhet och sådane de af alla tän-
kas, existerar en folkvilja. Denna kan rikta sig
åt freden eller åt kriget: i förra fallet blir sta-
ten mycket fredlig, i sednare mycket krigisk.
Det samma kan visst inträffa med folket i mon-
a kier, men sker dock i republiker med
mer besked. Och hvarföre det? Jo derföre, att
folket är en persona moralis, som icke dör och
icke lätt ändrar sina vanor och sympatier; det
håller i sig,, som man säger, och kan i sekler
förfölja sitt föremål, och egna sig uteslutande åt
utvecklingen af medlen för dess uppnående —
t. ex. åt krigskonsten. Monarkerne deremot
äro individer: en är krigare, men efter kommer
en lackfabrikör och efter honom en korfmakare
— historien har sådane exempel, och det är
ock mycket naturligt, att om en furste, liksom
andra menniskor, icke är det ena, så är han nå-
got annat. Men monarken befaller nationens
sympatier; han förmår kanske icke ändra dem,
men han kan dock hindra dem att yttra sig;
han kan af kärlek till freden låta ett krigiskt
folk: förlora. det ena landskapet efter det andra,
endast genom kongresser och protokoller. Stun-
dom händer ock så befängdt, att en monark, som
är korfmakare, sätter en krigisk nation vid korf-
tråget, eller att en krigisk monark befaller en
korfmakande nation att göra krig. MHvarken det
ena eller det andra går under en sådan dissen-
sus :mellan furstens sympathier och folkets, rik-
tigt med besked; men visst är dock, att folket
i monarkier tar intryck af fursten och förråder
ett vacklande i sympatier, som tydligen ut-
märkes af regentindividernas ombyten. Svenska
folkets krigiska lynne under Carl XII hindrade
det icke att blifva en smula ränksmidare under
Ulrika E., och litet fransysk-Bellmannisk under
Gustaf 1IJ. Villervallan i Gustaf IV:s hufvud la-
borerade: hela landet, och om 4809 års katastrof
röjde någon beslutsamhet, skulle jag tro att för-
klaringen dertill bör sökas i ett af Syraks ord-
språk. En smula folkvilja har sedan den tiden
börjat uppskjuta, och deri torde orsaken igen-
finnas, i fall någon påstår, att Svenska folket nu
icke är alldeles så, som dess.konung; likheter
kunna doek uppletas. .
Republikanska militärmakter hafva fallit, mo-
narkiska likaså. Likheten i orsaker har fram-
bragt likheten i verkningar; kriget är nemligen
i sig sjelf ett ondt, och militärstaters fall blott
ett förverkligande af hotelsen: den som tager
till svärd, skall förgås med svärd.,
Förf:s- tanka, att vi böra vidhålla en monar-
ki med republikanska institutioner, bestrider jag
icke, jag, delar den tvertom — en monarkisk
republik kan vara så god; som mången annan
— men:jag finner den dock icke nödvändig just
derföre, att yttre försvaret. mot östermas monar-
kier öljest skulle, vara omöjligt. - Nej; utom det
att republiker rätt-eftertryckligt kunna både för-
svara sig och angripa, synes det vara afgjordt,!
att just den monarkiskå institutionen hosöster-
ländernas -folky-är den; som säkrast skall skydda
Europa republik eller icke röpublik -mot
österns monarkiskt militära folkvändringaF. Sa-
ken äfden, att i de störa härtågen gå dynasti-
erna undef; Förf. känner för väl historien för
att icke besanna min reflexion, men jag kan dock
icke neka mig förmånen att citera hvad som var!
nära att hända efter Gustaf II och Carl XII här!
i Sverige: republiken stod vid båda tillfällen
mycket nära, och det dynastiska intresset hade
mycket svaga sympatier för sig. Furstarne äro
likväl — tack vare den upptäckten att de verkli-
gen äro menniskor — mycket ömma om dynasti-
erna, och kan blott österlandet indelas i verkli-
ga monarkier, d. v. s, i sådane, der en stadgad:
ärftlighet hos regentslägten finnes, så skall in-
gen Dschingis-kan der lätt uppstå.
Jag begär icke republiken för Europa, men
om jag vore nödsakad att organisera den och
fruktade för österländerne, så skulle jag gifva
folkviljan en viss riktning; jag skulle vända med-