SVE oe CER på geväret, göra de i min tanka alldeles rätt; ty när fråga blott är om parader, är den parad bäst, som är muntrast. Deras lustiga beteende förtjenar alltså beröm, precist af samma skäl som våra -ynglingars alldeles motsatta; båda delarne bevisa nemligen, att ynglingarne gjort sig redo för ändamålet med de krigiska lekarne, och ett sådant medvetande är alltid lofvärdt. Jag hade alldeles glömt att England också på några år var republik. Behöfver jag väl erinra, att dess utvärtes fiender, Holland och Spanien icke spunno silke på denna en liten tids anarki i det för öfrigt af partier söndrade Albion? Jag befarar, att om denna undersökning vidare fortsättes, kommer jag längre än behof göres, eller till den slutsatsen, att republiker äro starkare i krig än menarkier. Det framställer sig t. ex. vidare för mig, att den högsta krigiska öfverlägsenhet historien känner, precist utgått från republiker. Alexander utförde sina beprisade tåg just med republikaner; Casarerne och Napoleon voro blott potenser af en republikanskt militärisk anda; de vaekra Oranierne på visst sätt likasa. Men en erfarenhet, den må hafva återkommit aldrig så ofta, får dock ej föranleda någon slutsats, om man ej förmår förklara den och visa, alt den har i sakens natur grundade orsaker: jag gör mig fördenskull den frågan, om det väl låter förklara sig, och om det är naturligt, att republiker kunna ernpå militärisk styrka och öfverlägsenhet? Ja, det är mycket förklarligt, mycket naturligt. I republikerna, sådane de visat sig i erfarenhet och sådane de af alla tänkas, existerar en folkvilja. Denna kan rikta sig åt freden eller åt kriget: i förra fallet blir staten mycket fredlig, i sednare mycket krigisk. Det samma kan visst inträffa med folket i mona kier, men sker dock i republiker med mer besked. Och hvarföre det? Jo derföre, att folket är en persona moralis, som icke dör och icke lätt ändrar sina vanor och sympatier; det håller i sig,, som man säger, och kan i sekler förfölja sitt föremål, och egna sig uteslutande åt utvecklingen af medlen för dess uppnående — t. ex. åt krigskonsten. Monarkerne deremot äro individer: en är krigare, men efter kommer en lackfabrikör och efter honom en korfmakare — historien har sådane exempel, och det är ock mycket naturligt, att om en furste, liksom andra menniskor, icke är det ena, så är han något annat. Men monarken befaller nationens sympatier; han förmår kanske icke ändra dem, men han kan dock hindra dem att yttra sig; han kan af kärlek till freden låta ett krigiskt folk: förlora. det ena landskapet efter det andra, endast genom kongresser och protokoller. Stundom händer ock så befängdt, att en monark, som är korfmakare, sätter en krigisk nation vid korftråget, eller att en krigisk monark befaller en korfmakande nation att göra krig. MHvarken det ena eller det andra går under en sådan dissensus :mellan furstens sympathier och folkets, riktigt med besked; men visst är dock, att folket i monarkier tar intryck af fursten och förråder ett vacklande i sympatier, som tydligen utmärkes af regentindividernas ombyten. Svenska folkets krigiska lynne under Carl XII hindrade det icke att blifva en smula ränksmidare under Ulrika E., och litet fransysk-Bellmannisk under Gustaf 1IJ. Villervallan i Gustaf IV:s hufvud laborerade: hela landet, och om 4809 års katastrof röjde någon beslutsamhet, skulle jag tro att förklaringen dertill bör sökas i ett af Syraks ordspråk. En smula folkvilja har sedan den tiden börjat uppskjuta, och deri torde orsaken igenfinnas, i fall någon påstår, att Svenska folket nu icke är alldeles så, som dess.konung; likheter kunna doek uppletas. . Republikanska militärmakter hafva fallit, monarkiska likaså. Likheten i orsaker har frambragt likheten i verkningar; kriget är nemligen i sig sjelf ett ondt, och militärstaters fall blott ett förverkligande af hotelsen: den som tager till svärd, skall förgås med svärd., Förf:stanka, att vi böra vidhålla en monarki med republikanska institutioner, bestrider jag icke, jag, delar den tvertom — en monarkisk republik kan vara så god; som mången annan — men:jag finner den dock icke nödvändig just derföre, att yttre försvaret. mot östermas monarkier öljest skulle, vara omöjligt. Nej; utom det att republiker rätt-eftertryckligt kunna både försvara sig och angripa, synes det vara afgjordt,! att just den monarkiskå institutionen hosösterländernas -folky-är den; som säkrast skall skydda Europa republik eller icke röpublik -mot österns monarkiskt militära folkvändringaF. Saken äfden, att i de störa härtågen gå dynastierna undef; Förf. känner för väl historien för att icke besanna min reflexion, men jag kan dock icke neka mig förmånen att citera hvad som var! nära att hända efter Gustaf II och Carl XII här! i Sverige: republiken stod vid båda tillfällen mycket nära, och det dynastiska intresset hade mycket svaga sympatier för sig. Furstarne äro likväl — tack vare den upptäckten att de verkligen äro menniskor — mycket ömma om dynastierna, och kan blott österlandet indelas i verkliga monarkier, d. v. s, i sådane, der en stadgad: ärftlighet hos regentslägten finnes, så skall ingen Dschingis-kan der lätt uppstå. Jag begär icke republiken för Europa, men om jag vore nödsakad att organisera den och fruktade för österländerne, så skulle jag gifva folkviljan en viss riktning; jag skulle vända med